Hjälp!!

:rolleyes: "Det är farligt med åsiktsfrihet -folk kan ju välja fel..." :rolleyes:

Jag tycker att PSR har haft vettiga synpunkter. Det handlade om en smygrebell som betedde sig formellt korrekt. Det är inte ovanligt. Behandlingshemmen tar inte heller emot alla de hundratals typer som ensamma i sina rum frekventerar konstiga sidor.

Detta betyder inte att jag skulle förringa problemet. Men det motsvarande fallet i Finland, som resulterade i skolmassaker, var lite annorlunda. Det som var gemensamt, var att pojken var nog bra elev i skolan, men han pratade öppet om sina planer. Ingen reagerade. Hans mamma var styrelsemedlem i en "djupekologisk" rebellisk rörelse. Hans psykiska problem var kända, han var på antidepressiv medicinering. (Det som var förbluffande, var att både mamman och pappan var kulturella och konstnärliga, särskilt i musiken).

Som jag förstod av "förvirrade mors" berättelse, var fallet inte ens nära till så långt utvecklat som det ovannämnda, och kommer knappast göra det heller. Men det är bra att mamman söker hjälp, hoppas hon hittar sig till något forum där hon får stöd.

Aspie

Nissegossen skrev: De behöver proffs hjälp båda två!
Mamman skulle kunna gå till sjukhuskyrkan på sin ort och försöka prata med dem som är där. Gick själv hos legitimerad psykolog där under många år. Detta till ingen kostnad alls! Mao kostade gratis!!!

Pojken behöver en manlig kontakt person, som förebild, om han nu inte får Kontakt med sin Far (Pappa)

sjukhuskyrkan är inte rätt forum för honom utan här behövs avprogrammering av en före detta nynasse.

Det går nog att leta fram på Internet om sådana som kommit till sans, som han kan ha som mansbilder, för de vet exakt hur de skall ta ned honom och få honom att inse det, att han inte är en Übermänsch!!!

Men tror ni inte att killen mår dåligt fast han kanske inte erkänner det för mamman? Det är så lätt att ett dataintresse först inte verkar så farligt, sen blir det mer dator och färre och färre kompisar, och det är ju inte bra! Ofarligt är det inte heller varken för hans egen mentala hälsa eller mammans, och inte heller ofarligt för ungdomar i skolan när det nu faktiskt har hänt så fruktansvärda saker med ungdomar som har känt sej utanför och gått till skolan med vapen för att göra upp med sina plågoandar.

Det här är inte normalt, varför skulle man våga slå sej till ro och lita på att "det går över".

Han är myndig och bestämmer över sej själv, men bor ändå hemma. Det är en svår situation. Så hemska hemligheter inom hemmets fyra väggar. Man har ingen aning om vad som händer därinne på hans rum genom hans dator. Sekretessen gäller mot mamman om han skulle börja prata med någon inom sjukvården, kanske en förutsättning för att han ska säga något överhuvudtaget, men svårt för mamman som inget får veta om han inte ger sitt tillstånd.

Det verkar, som han studerar fortfarande och då finns ju möjlighet för mamman att kontakta hans lärare och diskutera saken med honom. Det är kanske lättare för skolan att hjälpa honom vidare än vad mamman ensam kan göra. Skolan kan ju också kanske ha tillgång till kuratorer och psykologer.

Det är kanske efterklokhet att vi diskuterar fallet, denna mamma tycks ha lämnat oss direkt efter sitt första inlägg. Jag ångrar att jag inte direkt svarade åt henne. Det var kanske att jag var rädd för att svartmåla funktionshindret Aspergers, vilket detta beteende i någon mån liknade. Ändå är det ytterst få aspies, liksom ytterst få personer med schizofreni som begår våldsbrått. Inte brukar ens nära till alla vara ens intresserade av våld. Till exempel min AS-son är helt ointresserad av det.

För ca 3/4 år sedan behandlade vi i anhörigförening ett fall som hade likanana drag, det var en desperat mamma med på vårt möte. Det var fråga om en "vanlig" familj, mamma, pappa och syskon. En av sönerna, som var en mycket bra elev i skolan, betedde sig just på det där viset, satt i sitt rum, ville inte ha med andra att göra, spelade gång på gång galna videos om skolmassaker etc.

Vi brukar sitta 2-3 timmar i anhörigföreningens möte, men den gången blev det ca 6 timmar, vi satt ända till midnatten och försökte hitta lösningar. Vi kom på att pojken ska fås bort från sitt rum för att idka sport. Lagsport brukar inte funka i sådana där fall.

Det gällde att hitta en manlig kompis (såsom också Nisse har här tagit fram) , kanske någon av skolans lärare, eftersom farsan hans var inte sportig. Vi planerade att denna "förtroendevännen" borde få pojken komma till konditionssalen eller för att idka någon individuell sport efter skolan. Sport är bra för att kanalisera aggressioner, och lyckas man välja en sportart där pojken är bra i, får han lite balsam på såren som han fått när han blivit mobbad som enstöring, och han så småningom glömmer bort övermänniskofantasierna.

Jag vet inte hur det har fortsatt, men jag såg mamman för en tid sedan och hon verkade inte alls desperat mera.

Märkligt att mamman bara stuckit sin kos. :rolleyes: