Anonym08 skrev: Sonen har kanske inte fått tillräckligt med kärlek och positiva "vibbar" i uppväxtåren. Kärleksfulla, förstående föräldrar kan göra underverk på
sina barn, och därmed den senare fullvuxna individen...
Jag tror det kan finnas ett samband.
Hur många barn har du själv? Hur har det gått för dom? Är dom precis lika allihopa, för du har väl gett dom lika mycket kärlek?
Allvarligt talat: Du är inne på en farlig och gammaldags väg när du skuldbelägger föräldrarna för att barnen har fått psykiska besvär.
Men en sak har du rätt i: det där med "vibbar".
Jag tror det är så att har man i sitt psyke svårigheter för sociala kontakter, t.ex. pga ADHD, asberger, schizofreni, då har man lätt att få omgivningen emot sig, och detta leder till "negativa vibbar" och kan leda personen in i depression och psykos.
Det är därför det är så viktigt för omgivningen att få en chans att förstå varför en person är som den är.
Dessa diagnoser skulle behöva spåras redan i tidiga barnaår, så skulle många må mycket bättre i tonåren.
Det är inte konstigt om en barndom som har bestått av svårigheter som ingen har funderat på orsaken till, kan leda in i depression och psykos i tonåren.
Den här mamman kanske har ansträngt sej dubbelt så mycket för det här barnet än för syskonen, just för att det är problem.
