- Inlägg: 83
när är man "frisk"?
19 år 2 veckor sedan #12267
av Equivocal
Svar från Equivocal i ämnet när är man "frisk"?
tack för alla stöttande svar!
Jag tror att eftersom jag är så van att leva i ett helvete så blir saker och ting lite svårare för mig än för andra. Jag har alltid varit väldigt känslig och vet att jag inte orkar vissa saker som andra verkar klara med en klackspark. T.ex jobba fast man knappt sovit under natten.
Just nu är jag inne i en otroligt hektisk period med många ångestladdningar. För det första så är det så otroligt mkt i plugget (T.om med ANDRA är helt utkörda) vilket i sig är en väldig påfrestning. Sen har jag och min sambo precis renoverat (gjort om helt) vårat kök vilket inneburit en hel del arbete här hemma parallelt med studierna samt att vi inte kunnat laga mat och det har varit väldigt rörigt i hela lägenheten. Sen när det snart är "sommarlov" måste man ju få ett jobb för att klara hyran och det har jag inte fått ännu vilket oroar mig mkt.
Jag tror att mina hopplöstankar är extra starka nu mkt pga av dessa faktorer men samtidigt kan det vara helt "lugnt" och de finns ändå där. Jag tror att när man mår så allra sämst men börjar ta sig uppåt så har man ett mål; att bli lycklig... när man sen märker att man inte riktigt kan känna den där lyckan som man önskade att man kunde blir det nåt sorts antiklimax. Frågan om meningen med livet återkommer om och om igen och det enda svar jag får är att det inte finns nån... egentligen...
det låter hemskt å säga men ¨så är det ju. Men kan ju inte säga att vi lever i en särskilt bra värld.
Jag undrar ibland om jag kommer falla tillbaka. Ibland känns det som att det bara är en fråga innan jag åker in igen. Jag tror att det mkt beror på att det var så lätt då.... jag menar, visst det var ett helvete som ingen borde få uppleva men man slapp ta itu med problemen. Jag förträngde (ursäkta ordvalet blivande psykolog <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="
" title="Wink" /><!-- s:wink: --> bortträngde kanske är bättre?)vissa saker som var för jobbiga och när det kändes som svårast skar jag mig eller söp mig full... nu för tiden måste man verkligen ta itu med sina bekymmer, man kan inte bara rymma. Och visst är väl det bra men ibland blir det bara för mkt och då önskar man att man kunde ta till de där akuta nödlösningarna igen.
Men jag ska kämpa på och hoppas att jag kan lära mig att uppskatta livet mer. Jag har ju ändå klarat mig ändå hit..
Visst tror jag att mina erfarenheter kan hjälpa mig i ett framtida yrke, bara de inte tar överhand. Jag tror man måste vara "friskare" än "vanliga människor" för att kunna hjälpa andra. Men som sagt; hoppas det kommer av sig själv... annars så finns det ju alltid tid att gå i terapi när man är klar med studierna, man måste ju inte ha så bråttom jämt...
Jag tror att eftersom jag är så van att leva i ett helvete så blir saker och ting lite svårare för mig än för andra. Jag har alltid varit väldigt känslig och vet att jag inte orkar vissa saker som andra verkar klara med en klackspark. T.ex jobba fast man knappt sovit under natten.
Just nu är jag inne i en otroligt hektisk period med många ångestladdningar. För det första så är det så otroligt mkt i plugget (T.om med ANDRA är helt utkörda) vilket i sig är en väldig påfrestning. Sen har jag och min sambo precis renoverat (gjort om helt) vårat kök vilket inneburit en hel del arbete här hemma parallelt med studierna samt att vi inte kunnat laga mat och det har varit väldigt rörigt i hela lägenheten. Sen när det snart är "sommarlov" måste man ju få ett jobb för att klara hyran och det har jag inte fått ännu vilket oroar mig mkt.
Jag tror att mina hopplöstankar är extra starka nu mkt pga av dessa faktorer men samtidigt kan det vara helt "lugnt" och de finns ändå där. Jag tror att när man mår så allra sämst men börjar ta sig uppåt så har man ett mål; att bli lycklig... när man sen märker att man inte riktigt kan känna den där lyckan som man önskade att man kunde blir det nåt sorts antiklimax. Frågan om meningen med livet återkommer om och om igen och det enda svar jag får är att det inte finns nån... egentligen...
det låter hemskt å säga men ¨så är det ju. Men kan ju inte säga att vi lever i en särskilt bra värld.
Jag undrar ibland om jag kommer falla tillbaka. Ibland känns det som att det bara är en fråga innan jag åker in igen. Jag tror att det mkt beror på att det var så lätt då.... jag menar, visst det var ett helvete som ingen borde få uppleva men man slapp ta itu med problemen. Jag förträngde (ursäkta ordvalet blivande psykolog <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="
" title="Wink" /><!-- s:wink: --> bortträngde kanske är bättre?)vissa saker som var för jobbiga och när det kändes som svårast skar jag mig eller söp mig full... nu för tiden måste man verkligen ta itu med sina bekymmer, man kan inte bara rymma. Och visst är väl det bra men ibland blir det bara för mkt och då önskar man att man kunde ta till de där akuta nödlösningarna igen.Men jag ska kämpa på och hoppas att jag kan lära mig att uppskatta livet mer. Jag har ju ändå klarat mig ändå hit..
Visst tror jag att mina erfarenheter kan hjälpa mig i ett framtida yrke, bara de inte tar överhand. Jag tror man måste vara "friskare" än "vanliga människor" för att kunna hjälpa andra. Men som sagt; hoppas det kommer av sig själv... annars så finns det ju alltid tid att gå i terapi när man är klar med studierna, man måste ju inte ha så bråttom jämt...