när är man "frisk"?

vad innebär det att vara symtomfri då? Har jag ångest, är jag sjuk då? Har inte "vanliga" människor ångest ibland? Är alla sjuka (jo det tycker jag väl iof att det verkar som men de "räknas" ju ändå som friska)

hEJSAN!
Pratade med min terapeut angående sjukt/friskt..... hon sa att hon blivit enormt hypokondrisk under sin utbildning.... i alla diagnoser hittade hon symtom som stämmde in på henne.... hon menar att vi alla ligger på gränsen.... nej ångest är inte sjukt..... många tycks dock tro det.... och lider man av sin ångest så är det väl något som ska behandlas.... vet inte vad jag skriver nu.... är barnvakt åt min autistiske lillebror och just nu ligger han och leker operasångare.... bra röstdödare men frågan är om det är värt det .... oljud... det är kaos här....

Symptomfri schizofreni innebär nog att man inte har några symptom som ingår i klassificeringen eller diagnostiken för just schizofreni dvs avsaknad av positiva, negativa och disorganiserade symptom mm. Man kan t.ex. ha ångest med symptomfri schizofreni eftersom ångest inte alls ingår som symptom i diagnostiken av schizofreni.

Jag har aldrig haft schizofreni utan min problematik har varit ngt annorlunda.... Fick diagnosen Borderline (som tydligen kallas för emotionellt instabil personlighetsstörning nu för tiden) och där är ju symtomen annorlunda jämfört med schizofreni.

men om man är frisk är när är symtomfri så betyder det alltså också att har man aldrig fått ngn "diagnos" har man aldrig vart sjuk, vad man har för symtom spelar ju ingen roll då för man har ingen diagnos att jämföra dem med.... och man kan ju alltid hitta ngt "symtom" som stämmer in nånstans

oj vad jag snurrar till allt..

Det jag menar är bara att det är en väldigt fin gräns mellan frisk och sjuk (som du också sa Harriet) och egentligen så borde man nog inte avgränsa det så mkt...... Jag tror iaf inte att det är så lätt som att säga att man är frisk när man är symtomfri. Om jag t.ex haft en förkylning så säger man att jag är frisk när jag inte längre är: febrig, snorig, hostig osv. och visst då är jag väl frisk från förkylningen men det måste ju inte betyda att jag är "frisk", jag kanske är sjuk på ngt annat sätt...

hmmm... förstår nån? *s*

Jag förstår..... jag har de senaste månaderna utvecklats något enormt..... men ser mig absolut inte som "frisk".... okej att mina symtom blivit lättare att leva med.... men.... det är ännu långt borta att jag ska anse mig själv "botad"....
Har tänkt mycket på om jag fortfarande är så "sjuk" att jag ska ha ersättning från försäkringskassan... jag känner att jag fortfarande behöver det.... hoppas bara att försäkringsläkaren ska hålla med.... annars vet jag inte vad jag skulle göra.... jag kanske bara är lat och bekväm och trivs med mitt liv som "sjuk" eftersom det ger mig en identitet.....
Tack equivocal för det där du skrev om socionomutbildningen..... utan att du vet det tror jag att du kan ha räddat mig från att bli kroniker.... bara en timme innan jag läste ditt inlägg satt jag med en god vän som tillhör samma boendestöd som mig och diskuterade..... vad vi kom fram till? Jo att vi alltid skulle vara utan daglig sysselsättning.... det låter kanske sjukt och är det nog också.... att lova någon att alltid vara "sjuk" bidragstagare... när jag läste det du skrev om din utbildning så kom jag på andra tankar....tack.

Harriet; Vad skönt att jag kunde inspirera lite. Jag tycker det låter som om du är väldigt stark och jag tror säkert att du kommer att klara av att arbeta nån dag. Men det är lätt att bara "ge upp". När jag började arbeta kändes det först jättekul, men sen upptäckte jag att det faktiskt var rätt jobbigt. Men eftersom jag hade gett upp det där om att få något stöd från soc eller nån annan också för den delen så var jag ju mer eller mindre tvungen att jobba. Men man vänjer sig faktiskt... eller jag gjorde det iaf. Det gäller bara att man accepterar att man ibland kanske inte orkar göra lika mkt som "andra" gör. Jag har jätte svårt för att acceptera det idag när jag ser att alla jobbar och pluggar för fullt medan jag har nog med stress och ångest över studierna. Men jag tror ändå man måste se det utifrån sig själv och inte jämföra med andra. Jag försöker att tänka att gud vad duktig jag är som faktiskt gör det här! Jag pluggar! Jag klarade av att jobba (även om det var väldigt tufft många gånger) och ta hand om 40 barn tillsammans med en lat kollega, jag hade koll och jag strukturerade upp saker och ting, jag klarade faktiskt det! Om man bara utgår från sig själv tror jag att man lär sig att tycka om sig själv på ett annat sätt. Man kan vara stolt för det man gör istället för att tycka att man inte duger om man jämför med andra.

Att ta det steget att gå från "sjuk" då man kan lita på att andra "tar hand" om en till "frisk" då man måste klara sig själv är stort. Det är synd att det verkar som det är allt eller inget i dagens samhälle. Jag tycker t.ex att man borde kunna gå på praktik för att vänja sig, kanske skulle man kunna få betalt för det men det var inte dödsallvarigt!

Jag tycker att du ska lita på dig själv och dina känslor men inte vänta för länge med att försöka dig på nåt. Risken är ju att allt då bara känns ännu mer skrämmande och svårt. Sök till socionom gå en kurs, går nåt! det är så skönt att känna att man kan!
Hoppas du kommer på nåt bra!