Arbetsmarknaden...

Jag känner två personer med schizofreni, som arbetar sedan många år.

Den ene blev sjuk under studierna, men efter många år lyckades han slutföra dem. Han sökte sedan jobb på den öppna marknaden och lyckades få ett jobb till slut, men han fick byta bostadsort. Han jobbar nu kvar på samma ställe efter 5-6 år.

Den andre blev sjuk efter han arbetat och fick sedan arbetsträning på ett kafé och fabrik. Han flyttade sedan till Stockholm och ett jobb som han ordnade själv där. Han har bytt jobb, men arbetar fortfarande i Stockholmstrakten. Jag tror att det är lättare att få ett jobb på den öppna marknaden i större städer, där det finns mer gott om jobb än på mindre orter.

Fredric, vad arbetstränar du med? Äter du ngn medicin för tillfället?

Admin, skönt att höra att det finns personer som lyckas trots sjukdom.

Jag arbetstränar med översättning. Det känns lite hopplöst för jag kan aldrig bli en riktig översättare utan utbildning bakom mig. Jag får inte in så mycket texter att översätta, men när jag får in något så blir jag glad.
Jag går på Risperdal, och min enda biverkning är trötthet.

Jag tror också att det är lättare att få jobb i större städer än i mindre. Själv bor jag i en storstad och har haft 8 jobb på 10 år. Men nu blir jag arbetslös i april och är rädd för arbetslivet efter att mitt nuvarande vikariat tar slut.

Jag har varit sjuk i nästan 10 år utan att veta om det och haft det mycket jobbigt samtidigt som jag arbetat heltid. Nu vet jag att jag är schizoaffektiv och att jag bör tänka på arbetsmiljön först och främst. Jag orkar inte bli psykotisk en sjätte gång!

Är det någon här som har erfarenhet av att "starta eget" när det gäller företagande? Jag har idéer åt det hållet och tror att jag skulle trivas med det... Jag är tacksam för alla tips och råd!

Hej Balder,

Nej, jag vet inte så mycket om eget företagande men arbetsförmedlingen har ju starta-eget bidrag + starta-eget kurser om man har en god idé.

Jag har brutit samman på arbetsplatsen. Det blev mycket skvaller om det och jag led.... Sedan har jag någon gång försökt förklara med enkla ord hur min sjukdom ser ut. Jag har också bett dem försöka förstå att jag blir väldigt trött av mina mediciner, trots detta får jag mest höra hurtiga tillrop som ryck upp dig och liknande. Jag är bunden vid att stanna på denna arbetsplats där det bara är käringkonflikter och elände, (trots att det blev bättre sedan värsta psykopatchefen vi hade slutade). Kan inte byta jobb eftersom jag är sjukskriven och arbetar 75 %. Har trots detta sökt läkarsekreterarjobb runt om i Stockholm, (mest till Södersjukhuset) varit på intervju flertalet gånger men misslyckats gång på gång. Till slut har jag resignerat och finner mig i att bli kvar med ett jobb och ett yrke som inte passar mig . mest för att vara så förbannat jävla duktig hela tiden. Detta är min första och enda "riktiga" varaktiga anställning. Snart har 5 år gått sedan jag tog examen i detta bedrövliga yrke - läkarsekreterare. Jag är extra pessimistisk just i skrivande stund, inte för att det hänt något, mest för att jag är trött på mig själv och mina förlorade drömmar. Löneslaveriet. Trygghetsfällan. Ekonomin....
/Sofie