Det är med blandade känslor

Jag har sen litet barn tyckt att det finns ingen mening med livet. Men jag tror jag har ändrat mej. Geta brukar säga att "schizofreni är ett mysterium" vilket är så jävla sant.
Alla tjatar om att hitta sin mening med livet.

Jag vägrar erkänna mig som misslyckad, trots att jag tidigt inte hängde med i studierna. Det var ett högt tempo och man fick lära sig den hårda vägen, att livet inte är gratis och att man saknar de livserfarenheter som de flesta andra har åsamkat sig. Är ganska fattig på livserfarenheter, men med viska hittade jag tillbaka till den som vågade uttrycka sig offentligt i samband med radioprogrammet och teve-filmen som gjordes om solkraft.

Det är bara vi som förstår vilken kamp det är att orka hålla sig över vattenytan, för att inte drunkna i de massiva röst och informationssamhället som finns för de som klarar att utnyttja systemet. Hierarkin är tyvärr stark, och klassamhället är tydligen ett bevis på att demokratin inte gäller oss, för att vi inte klarar ett heltidsarbete.

Var och en med schizofreni har sin väg att gå. Det är nog svårt att övertyga hur han/hon ska reagera, när det gäller alla problem som uppkommer. Vi lever också i olika tider. Psykiatrin och attityderna kan ha förändrats. Men det var inte rena Gökboet förr som många yngre tror.

Jag har klarat lång universitetsutbildning, men inte är jag nöjd med det. Jag tycker universitetsutbildning är överskattad. Egentligen är det bara professor och läkare som är lite status. resten kan man lika gärna hoppa över utan att förlora något.

Admin1 skrev: Jag har klarat lång universitetsutbildning, men inte är jag nöjd med det. Jag tycker universitetsutbildning är överskattad. Egentligen är det bara professor och läkare som är lte status. resten kan man lika gärna hoppa över utan att förlora något.

Ja, men känner du inte att du är lyckad som har klarat av det?

Jag har också klarat av en lång universitetsutbildning och är väldigt nöjd med tanke på alla odds mot att jag skulle misslyckas. Visserligen har jag jobbat ytterst lite inom mitt yrke p g a sjukdomen, men det jag hann är jag mycket nöjd med. Förstår inte allt detta häcklande med akademiker. Det är ju yrken precis som alla andra. Avundsjuka?