Arbeten som fungerar trots sjukdomen

Mer
4 år 6 timmar sedan - 4 år 6 timmar sedan #1247976 av IngeF
Men er IPS egentlig forsvarlig på sikt rent økonomisk? Sammenligningen med USA er misvisende. Der blir man coach etter et helgeseminar, i Norge har de alle master og skal sikkert ha lønn deretter.
Last edit: 4 år 6 timmar sedan by IngeF.
Mer
4 år 5 timmar sedan #1247986 av Admin1

Vittrad skrev: Något som kanske skulle fungera är jobb genom IPS, individanpassat stöd till arbete.

Upp till 60 % får jobb via IPS, men alla Landsting erbjuder inte det.
Mer
3 år 11 månader sedan #1248254 av IngeF
Nå ser man IPS som løsningen på alle problemer. For 10-15 år siden var KAT= KBT svaret på alt. Psykiatrien har gjennom historien alltid kjørt fra den ene grøften til den andre.
Mer
3 år 11 månader sedan #1248255 av Geta
Ibland kan det vara omöjligt. Det handlar den här boken om:

www.nok.se/titlar/allmanlitteratur-sakprosa/de-omojliga/
Mer
3 år 11 månader sedan #1248297 av Amandara
KBT är värdelöst. Enligt min erfarenhet. Träffade en KBT psykolog för mitt shoppingberoende. När jag ringde och sjukanmälde mig när jag hade sepsis, innan jag visste att det var sepsis, trodde han inte att jag var sjuk utan ifrågasatte det. Det var på måndagen på tisdagen åkte jag ambulans. Han sa jag har verktyg sen var det inte mer med det. Han hade noll koll på beroendesjukdomar. För att jag är klar och förnuftig, har insikt. Har en budget. Så hjälpte han inte ett skit. Han gav mig ingenting mer än jag redan visste. Jag anmälde mig hos honom. Så jag klarar mig själv. Det var det kassaste jag varit med om. Han engagerade sig inte ett skit. Här måste jag ge en eloge till min KP, oj så vi tjatat ut alkoholberoendets alla vinklar och vrår. Han har aldrig dömt mig, gett upp eller trött det var lätt. Han har funnits där som en medmänniska och kompis - med professionell kunskap. Men professionell kunskap....jag kan typ lika mycket som vården om olika saker. Nu i internettider. Jag är påläst och har tänkt och reflekterat. Men det gör inte att det blir lätt när man har med beroendesjukdomar att göra. Men vården ger mig inget när det gäller sådana saker. Men min KP brydde sig. Det var stort. Alla gamla KPs jag haft va jaha. Typ. De här inte brytt sig ett skit.

De problem man har får man tackla själv. Historiskt sett. Den KP jag har nu är bra, med honom kan jag ventilera saker i min tillvaro. Vi pratar ytterst lite psykiatri. Utan om andra saker. Den psykiatri vi pratar om är när jag behöver nya recept det smsar jag, sen vill jag ha nån medicinförändring och då säljer jag in min vilja och eftersom jag har torrt på fötterna och argument får jag alltid som jag vill. Förutom med benzo. Fick en karta förra sommaren med 10 piller eller nåt sånt. Sen får jag inget mer. Det är OK, jag har sällan stark ångest. Men när jag väl HAR stark ångest behöver jag benzo. Men sen benzokartan tog slut har jag inte behövt och inte proppat på. Men jag kan tycka att det kan vara bra att ha några benzo hemma för NÄR man får stark ångest. Det är ju hemskt plågsamt att genomlida. Lite snåla med benzo är de - det blir ju att man tar alkohol och det vet jag inte om det är bättre.