Den jag-löse

Nissegossen skrev: DEN JAGLÖSE

Ingen vet hur djupt vi drack vår bitterljuva kalk. Ingen vet hur djup vår ångest var. Ingen utan de som ser i det fördolda, in i vårt innersta väsen, in i vår själ och vårt nakna intellekt.
Den som inte känt vår dödsångest på tre meters håll har inte levt som oss på våra villkor.

Att inte ha en vrå av vårt medvetande skyddat för sig själv, utan att varje tanke som manifesteras i hjärnan analyseras av andra som också finns där, men inte är av vårt ego. Där jaget är förkrympt till en liten del av det jag kallar självet. Det är som kung David uttrycker. ”Att om jag är i öknen finns du där och är jag långt ute bland öarna så är du också där”. Bara det att den som David talar om är Gud medan vi har helt andra krafter att göra med, vi är de utstötta, vi borde skrika ”oren, oren” såsom de spetälska förr måste skrika för att varna de friska. Vår ångest över att göra fel, att hela tiden både i ord och bilder inom oss måste försvara både oss själva och andra kära från dom vakna mardrömmar som kommer till oss var vi än är, vi kan inte fly, det är en tortyr som saknar motstycke.

Jag vet bara en som kunde förstå allt men han sände svärd till jorden. När man känner sig övergiven och inte ens kan sända en enkel bön om hur man har det till där han är, för man är fullt upptagen med att försvara sig själv ända tills man inom sig till slut måste ge upp, och följa den fruktansvärda malströmmen som ens intellekt inte till slut förmår att hålla stången, utan man kollapsar och man faktiskt drunknar av för mycket information till hjärnan. Det är som att försöka rida in ”the red bronco”, när man aldrig suttit i en sadel, och ens liv hänger på att man för att överleva måste hålla sig kvar där tills allt lugnar ner sig och man kan stiga ner från stigbyglarna med livet i behåll.

Att ha en psykos kan ingen föreställa sig som inte har haft en. Jag kan bara blekt tala om det. Ni kanske har haft en mardröm om natten och vaknar svettiga och med djup ångest med hjärtklappningar och inser att det bara var en dröm. Tänk på att en som har en psykos har sådana mardrömmar även i vaket tillstånd, som gör livet många gånger outhärdligt, men ändå måste fortsätta att gå vidare trots att man inte ser något slut på det. Men jag måste säga att man skall inte ge upp livet, för förr eller senare avklingar det. Man lär sig att leva med ångesten. Du får aldrig, aldrig ge upp livet, den ljusa sidan finns där också. Du ser glittret i barnens ögon, där ser du livet, det kan vara sällsynt hos vuxna, det där stjärneljuset som de har, som har livet i själen i behåll. Lev och krama varann, man måste ibland vara nära och inte bry sig om att ibland bli bortstött och sårad, utan fast mer kanske låta det vila och sedan försöka igen, kom också ihåg det att Gud vill ingen människas död och också att Gud är allestädes närvarande, därmed finns Gud i helvetet också, konstigt nog.
Abba kom gör min ande ren.

Abba fader kom gör min ande ren

"Orkar du inte ett steg mer,
inte lyfta ditt huvud,
dignar du trött under hopplös gråhet –
tacka då nöjd de vänliga, små tingen,
tröstande, barnsliga.

Du har ett äpple i fickan,
en bok med sagor därhemma –
små, små ting, föraktade
i den tid, som strålade levande,
men milda fästen under de döda timmarna.

/ Karin Boye, ur ”Moln”

Jag kände hur ngt inom mig inte orkade, men att det dessförinnan var en röst som sade att det är viktigt att dricka vatten för att orka med läkningsprocessen. Men att den negativa tilläts styra skeendet, att jag nästan valde att gå till sängs eller inte ta och dricka vattnet.

Men när Karin dök upp här, hur mycket före ligger den rösten i egentligen? Känner mig nästan utsatt för ett vacuum, då ingen kan förklara denna röst? Då tror människor att jag varken ska lyssna eller inte lyssna, men den rösten har en stark medhjälpare. Jag gjorde mig nästan illa på kuppen, så stressad vart jag av dessa motsägelsefulla skeenden.

"Jag lever, finns till…
En ängel tog emot min hand, så nu dansar jag inte ensam.
Dansar inte ensam, dessa tidiga morgontimmar.
Det är mörkt i lägenheten. Tystnad.
Tyst. Stillsamt. Sinnesro.

Små gråvita tussar av damm, virvlar upp kring mina fötter.
Änglars kvarglömda tofflor, över mina golv. Dammtussar.
Mitt ordningsammaste jag tillåter änglars efterlämnade spår att virvla runt, leka lätt, runt mina fötter som i dans.
Änglar besöker mig. Du är en av dem, en av dessa med blodrött hjärta.
På besök i mitt liv. I min vrå av världen.
Går försiktigt över golv och mattor, för att inte störa lugnet. Barfota.
Smyger tyst, tyst.

Ett glas vatten i köket, botar muntorrhet, som om jag talat för mycket.
Säger inte mycket numer, har inget av vikt att delge.
Har talat för mycket om sorg, vemod och saknad.
Jag har berättat om tyngden, som besitter mitt hjärtas mitt och medelpunkt.
Mina ord har fallit ur min mun, som vatten, pärlor och svärta.
Mina ord har tystnat. Jag har tappat lusten. Jag har inte orken kvar.

Torr i munnen, torr i halsen. Muntorrhet, gav orden mig.
Ett glas vatten, vidare tillbaka mot värmen i sängen.
Mitt jag bor i ett vakuum. Mitt jag lever i en glasburk med lock. Ett lock utan andningshål.
Hjärtat längtar, väntar och vill. Vill och saknar smek, ömhet och värme.
Min person, vågar inte, innehar inte mod nog, att möta brinnande hjärtan.

Ett blodrött hjärta, för mig. Igen…
Skärvor av liv, återfinns i mina rum.
Vill foga dem samman, till en helhet och ett jag.
Samlar samman delar och bitar, i min famn. Pressar dem hårt tillsammans, som om jag skulle få bitarna att smälta samman.
Skördar delar av glas, liv, likt söta frukter i en sommarträdgård.
Och jag ska sammanfoga detta splittrade, trasiga liv och älska igen.
Ett helt och komplett jag, ska jag skapa, med helhet och sammanhang.
Hel, helhet och samlad. Jag, ett nav och mitt. Ett liv och levande!

Trevande, famlande och fumlande, ner mellan varma vita lakan.
Kryper ner mellan varmt, vitt bomull och vilar. Mörkret omsluter mig.
Blundar. Sluter mina bruna ögon.
Det är ännu mörkt. Det är ännu tidigt.
Stillsamhet, sinnesro och lugn, delar dygnets tidiga timmar.
Vilar mellan varma lakan och tänker att, jag finns.
Jag lever, finns till…

En ängel tog emot min hand, så nu dansar jag inte ensam.
Dansar inte ensam, dessa tidiga morgontimmar."

Arthur!

Vad genomsyrar mitt liv, just nu verkar hbtq-rörelsen stark med sina lobbare! Karin var väl olyckligt kär i en kvinna? Var det därför hon tog bort sig?

Hon var förtvivlad över världsläget.

En tråd från anno hundra? Väckt till liv?

Ett stilla insomnande, stilla om natten.