S*l*u*t*a med neu r0 leptika

Om du byter till tabletter och sedan trappar ned dosen, så har du koll på medicinen.jag har många ggr lagt av med min injektion. Man mår bättre första tiden, men inom 3-6 mån hamnat på akutpsyk med en fullt utveckald psykos. Jag kan verkligen varna dig för att själv sätta ut medicinen abrupt och inte trappa ned på dosen. Gör detta i samråd med din läkare, annars kan det sluta med en akut psykos inom 3-6 mån.

Om du får tabletter istället, har du bättre koll på sjukdomen.
Eller att trappa ned på injektionsdosen.

Skakar på huvudet åt vad du tänker göra, vis av hur det gått för mig. :nej

Kom ihåg att en psykos kan göra att du dör pga att du följer de rösters råd du får. Jag menar bara att eventuellt kan det sluta med självmord. eller en olycka. :tänk

Tanketrängsel tillhör tankestörningarna, som räknas till de positiva symptomen och psykossymptomen.
[url:ofqat5jx]http://www.viska.se/index.php/sjalvhjalp/2229-tankestoerningar[/url:ofqat5jx]

Hej Åke!
För knappt tre år sedan var jag i ungefär samma situation som du. Det var rent ut sagt hemskt. Vet inte om du vill sluta pga. biverkningar men jag hade injektion var tredje vecka av Cisordinol. Det otäcka med detta var att jag fick fruktansvärda biverkningar. Krypningar i benen, som myrkryp, ögonen fick svårt att fokusera, kunde inte läsa texter, allt blev suddigt. Ord kom inte ut som jag tänkte, utan bytte plats i ordningsföljd. Ögonen tog ofrivilliga rörelser. Ja, detta var avskyvärt. Mådde så dåligt att jag faktiskt önskade att inte längre finnas till. Vågade inte ens prata om detta med min läkare, för jag var rädd att hon skulle negligera det och strunta i det. Till slut tog jag mod till mig och sa att jag hade så kraftiga biverkningar. Försökte förklara hur och vilka, men det är ju svårt när så mycket står på spel. Men sa att jag hade hört att injektioner inte skulle ges till patienter så vida de inte var "agressiva" . Sa också att jag hellre ville ha i tablettform. Jag bad om zyprexa, hon gick med på det och kan ärligt säga att jag inte vet var jag hade varit om hon struntat i det.
Rådet till dig är att du frågar din läkare om din diagnos, då verkar du medveten.
Träffar han/henne ofta för att prata om vad som helst, för att få bättre kontakt. Boka tid, säg att du har behov av det.
Framförallt, ge inte upp! :grandpa Det tog nästan ett halvår av googlande och funderingar innan jag orkade ta upp detta med den läkare jag då hade. 8O

Tack för din berättelse. Nackdelen är ett jag begått ett våldsbrott (är inte en våldsam person) och i samband med det blev inlagd en kort period. Blev dömd och har en föreskrift att följa behandlingen vilket är injektion. Det är några månader kvar av det, vet inte vad som sker om jag avslutar behandlingen på egen hand. Jag är vanligtvis en som följer mina åtaganden men med denna medicinen känns det svårt.

Jag skall träffa läkaren och föreslå tabletter, men jag vet att jag då kommer sluta med dessa fram och tillbaka. Jag är i en annan verklighet varannan vecka just nu. En verklighet när jag just tagit injektionen och en annan veckan efter. Föredrar veckan efter injektionen då jag får tillbaka känslor, men paranoia ökar men är mycket väl medveten om det nu så jag håller mig för mig själv hela tiden. Men mår i alla fall bättre då i min ensamhet trots allt.

Jag tror tyvärr medicinen gjort mig psykisk labil. Behandlingen från start borde varit annorlunda. Jag googlar också mycket, läser och försöker förstå. Cykl*oid psyk*os förklarar mitt tillstånd utmärkt. Synd att det inte fanns mer att läsa om det tillståndet. Men jag tror ärligt talat det till trots att jag är en frisk introvert individ med levande tankar som gjort mig mycket illa. Mitt mål är att inte identifiera mig med tankarna och bli fri.

Ångrar nu i efterhand att jag delade med mig av erfarenheten av våldsbrottet. Jag känner mig faktiskt konstant övervakad och granskad, men jag får försöka att inte bry mig om det och förstå att det nog inte är på det viset. Visst är man på helspänn ibland, blir för mycket.