rädsla för psykisk sjukdom

Först och främst, tack för alla svar!

Börjar överst.

Admin1:
Okej, ska jag känna mig lugnad av att det inte är ovanligt? Nej vad jag vet har jag faktiskt inte någon psykossjukdom i släkten.
Ja, jag har fått mediciner sen fem år tillbaka, SSRI och effexor, mot ångest och depression. Dock har jag som du säger, märkt att de hjälper väldigt bra mot tvångstankar också! Zoloft för min del. Dessa tankarna började i somras som sagt när jag var sysslolös. Till saken hör också att jag på egen hand skurit ned på min medicindos sedan kanske förra Februari till i somras, då jag, som nu äter en knappt synbar dos av zoloft. Vi snackar typ 1/8 tablett, vilket du vet inte är mycket.

maskrosman:
Alltså det är inte så att jag verkligen tror att jag är förföljd, men det var väl iofs det du menade med "nojor", men när man ältar tankarna utan att kunna sluta så blir det ju lite obehagligt. Känns som att jag verkligen försöker leva mig in i en psykos, hur det känns. Och ibland när jag försöker inbilla mig starkt, blir jag rädd.

Ja oron plågar mig hela tiden också. Oro för pengar, morgondagen, framtiden, ja allt. Tror du har ganska rätt i det du säger, oron blir värre och värre och man trasslar in sig själv i den, speciellt när man inte har arbete eller studier som distraherar en.

Jag har fått medicin mot depression och ångest sen fem år tillbaks, men nu skurit ned till en minimal dos. Kanske man skulle höja igen? Jobbigt med biverkningar bara och den sexuella biten

leva:
Jo , håller helt med dig leva. Har haft liknande "episoder" tidigare i livet, när jag var tonåring. var säker att jag skulle bli galen och psykotisk. Men det gick över och oron försvann helt. Och nu i sommar kom den tillbaks. Och kan inte släppa det.
leva, har du någon diagnos? Nu blir jag orolig att eftersom du tänker likadant ibland att jag kanske har samma som du. Ser du? Jag är helt omöjlig med oron.

Linnea:
Ja det har du jävligt rätt i! Jag har märkt det också. Jag tränar nästan varje dag på gym och springer och så och då tänker jag inte alls underbart. Ja, att vara med människor är bra och då tänker man itne heller, utan det är just som du säger när det blir stilla då det kommer.

PSR:
Det vet jag att det är. Ja, träningen är bra faktiskt, skingrar tankarna! Okej, jo det känns faktiskt så också. Jag är väldigt medveten och kritisk, men det är min stora oron som jag måste råda bot på. Vad är borderlina och schizotyp pers. störning? Skulle jag inte vara sjukare än jag är då? Är också lite av den åsikten att man inte ska rota för mycket. Psykologer brukar vara "överpsykologiserade" och sätta diagnoser på alla.
Men utveckla gärna vad du menar.

Tack alla

/Madball

jag tycker du ska skippa det där med att käka mer mediciner och försöka få lite terapi istället. Psykodynamisk.
Har du försökt få det? Jag tror du behöver snacka med någon om detta som är lite mera proffs än vi är här.

Själv blir jag inte lugnad av att höra att jag "beter mig normalt" när jag mår dåligt. Då tror jag genast att det är så här jag nu ska ha det resten av livet. Då kan det nästan vara skönare att höra att man är lite onormal, så man vet att man kan förvänta sig en förändring.
Jag skulle säga att, som med de flesta fobier (och därför gör det så svårt att säga hur pass allvarligt det är bara så här genom datorn), alla nog någonstans är rädda för att bli psykiskt sjuka. Men att vara så rätt som du verkar vara, så så det inkräktar på ditt vardagliga liv och dina vanor, det är kanske inte lika normalt. jag tycket definitivt att du borde få hjälp för det.
Och inte av massa piller, utan av en terapeut.

Som jag uppfattar det så är du nu när du skriver inte rädd för att bli psykiskt sjuk, utan mer rädd för din extrema oro inför att bli psykiskt sjuk?
Kan det stämma?

*kramen*

Jag tror inte att du ska gräva mer i olika diagnoser efter som det är just det som du säger gör dig nojig.
Diagnoser kan vara på både gott och ont, på ett sätt kan det kanske vara bra att få höra att man inte är helt ensam om att vara på "nåt annat sätt" och få en stämpel som "sjuk" vilket innebär att man kan bli "frisk" men å andra sidan tror jag det är lätt att gräva ner sig i sin egen diagnos (och i andras för den delen) och börja identifiera sig med den. Ungefär som du gör nu, du läser och undrar, försöker tänka efter om du tänker likadant, om det stämmer på dig, inte sant?

Jag tror att medicin kan vara ett bra komplement men att terapi är grundpelaren! Har du gått i terapi? Jag skulle nog föreslå kognitiv och inte psykodynamisk som nån innan sa.
Det låter mest som det är dina tankar som spelar dig ett spratt och du behöver hjälp för att kontrollera och ändra gamla tankemönster.

Jag tror att de flesta tänker som du ibland, alla oroar sig nog då och då för att bli sjuk, om det så är psykiskt elller fysiskt.
Att ta itu med dessa tankar så fort som möjligt om de går överstyr (vilket de uppenbarligen gjort för dig) tror jag är väldigt viktigt!

Hoppas du kan få en lugn helg nu
ha det bra

Ja, jag har diagnosen schizoaffektivt syndrom. Fick den efter några psykoser. Från att ha varit helt "frisk" blev jag plötsligt en dag psykotisk och blev inlagd på psyk i 3-4 veckor. Kommer inte ihåg så mycket av det. Kom ut därifrån och började jobba som vanligt igen. Gjorde väl inte så stor grej av det egentligen. Sen gick det nått år och mina arbetsförhållande förändrades. Började på en arbetsplats där jag mådde väldigt dåligt. Hamnade på psyk igen.Sa upp mej och utbildade mej inom ett annat yrke. Fick ett nytt jobb som var jätterolig men där klimatet var så konfliktfyllt , vilket ,tror jag, var det som gjorde att jag fick ett par psykoser till. Felet med mej är nog att jag alltid ska försöka göra alla till lags. Ställer alldeles för höga krav på mej själv. Krav som jag inte har på någon annan. När jag är dålig sjunker mitt självförtroende och jag oroar mig för det mesta. Vill helst inte prata med folk. Trots att jag är en ganska öppen och social person. Försök med att skriva ner alla dina tankar på papper. Det tycker jag har hjälpt mej.

tryskey:
Jo, finns inget jag hellre vill. Värsta med medicinerna är att man blir tom på känslor, samt sexbiten
Dock är det ju lättare sagt än gjort att få terapi i dagens vård. Verkar inte finnas nån tid, dessutom kostar det väl mycket?
Japp håller med om det att höra att det finns nåt att ändra på liksom.
Hm det är ju svårt och veta hur det är med oron, men visst är det kanske mer oron egentligen. Det är ju den som plågar mig...intressant iakttagelse faktiskt...att det är själv oron som oroar mig. Haha, blir invecklat, meta-kognitioner.

PSR:
No offense men jag tror inte jag har någon av de sjukdomarna. Inga hallucinationer eller något. Det verkar lite som att det bara skulle göra mig med orolig att "gräva" i en massa diagnoser.

Kajsa:
Ja precis! Börjar identifiera sig med andras diagnoser och saker man läser. För en orolig person kan det nog vara väldigt kontra-produktivt.
Jag vet inte riktigt om det räknas som terapi, men jag har "fått" KBT 5 gånger. Eller nja, det var en kurator på ungdomsmottagningen som hade gått nåra kurser i KBT och lärde mig lite. Vad är psykodynamisk då? Ja kognitiv låter ju vettigare med tanke på att oron, tankarna är själv grundproblemet. Iaf anser ju KBT-psykologer det.
Ja det har du nog rätt i. Jag har låtit situationen fortgå för länge, varit sysslolös i 5 månader eller nåt. Ganska devastating för oron! Och har man inte varit orolig tidigare är det ett bra tillfälle att börja

Ja det hoppas jag med att jag får Tack detsamma!

leva:
Vad innebär din diagnos då? Alltså jag har inga rösthallucinationer eller verkliga vanföreställningar. Det är mer tankar. När du blev psykotisk, märkte du alltså inte av att du blev psykotisk? Det bara hände liksom, verkligheten ändrades?
Okej, jag förstår. Du borde ju definitivt börja se mer till ditt eget bästa och våga vara lite egoistisk också. Det är inte fel att ta hand om sig själv, kunna säga nej till människor. Hoppas du mår bättre.

Det psykodynamiska perspektivet är vetenskapen om hur det fördolda styr våra känslor och handlingar

Psykoanalysen är ursprunget till det psykodynamiska perspektivet och är en teori som ligger till grund för att förstå människans personlighet och hur hon utvecklat den personligheten under sin uppväxt, hanldar även om terorier om hur felutveckling uppkommer och sånt där...

Psykodynamisk terapi är mer djupgående och "grävande". Jag vet ju självklart inte hur du har haft det under din uppväxt och sånt där men som det låter som på dig, och som du säger med så är det tankarna som spökar och då borde kognitiv terapi vara bättre, så som KBT men kanske bör du uppsöka någon som verkligen kan det?

Ska du gå till en privat terapuet/psykolog så blir det ju kostsamt men går du till någon bunden till landstinget så kostar det ca 200kr per gång... lite olika på vart du bor tror jag men nånstans däromkring