Fortfarande inga provsvar, fortfarande ingen gastroskopi men fortfarande ont i magen. Nu klagar pojkvännen att jag måste äta bättre för jag går ner i vikt. Jag är bara förvånad att jag inte gått ner 10 kg eller något men jag försöker verkligen äta något, om så bara pro-viva. Det känns som jag vill gråta varje natt, jag orkar inte med att ha ont. Jag vill inte att pojkvännen rör på magen heller, om han bara ens ligger med huvudet lite för hårt mot magen känns de som tusen nålar.
Samtidigt som magen kronglar så försöker jag verkligen fortsätta med livet men arbetsträningen känns inte så peppande att sträva mot och har jag följt med och handlat en dag i veckan är jag nöjd. Jag ställer in möte efter möte även om jag faktiskt lyckas gå på endel på mina bättre dagar.
Jag vill ta semester från livet.
Jag tänkte inte på att det kankse är lite svårt att prata med en slang i halsen ;P Det var bara en person som berättade att hon svammlade massor men hon måste menat en undersökning från andra hållet *_* 
