Jag är glad för att jag inte begick självmord !!

Micke Sd.

Tack så mycket för ditt inlägg. Det känns mycket bra att läsa sådana saker, att det går att återhämta sig och må bättre. Att det finns ett hopp. För det kan vara väldigt svårt att tro när det känns som värst.
Jag är själv 29 år och har mått dåligt sedan ca 21 års åldern. Jag har diagnosen bipolär 2 just nu, men de har varit inne på borderline också. Helt säkert är att jag lider av upprepade depressioner, på den frågan råder nog ingen som helst tveksamhet.
Jag behöver verkligen allt hopp jag kan få. Jag försöker att hanka mig fram och göra det bästa av mitt liv, men det är verkligen inte lätt.

Nissegossen

Jag förstår också att det är väldigt "grymt" att tala om för någon att man har självmordstankar. Fast samtidigt tror jag att man talar om detta i självbevarelsedrift för att man eg. int evill ta livet av sig. Om man talar om det så kan ju den andra förhoppningsvis göra något för att hjälpa en. Om inte annat få en att söka hjälp.
Så har det iaf funkat för mig.
När det har varit som mörkast för mig har jag haft självmordstankar, men jag har talat om det just för att andra ska kunna hjälpa mig.
Värre är väl att inte säga något och sedan genomföra det . Eller???

Jag vänder andra kinden till, men jag tycker inte om det.

Det råkar ha hänt mig alldeles för ofta i min närhet.

Ja, det har hänt mig också. Att folk har sagt sådana saker. Det är jättejobbigt jag vet. Men precis som du säger så kan man inte fördöma någon. Möjligtvis deras beteende. Men jag tror att alla gör så gott de kan. Alla försöker nog göra sitt bästa av sina liv. Men ibland blir smärtan och desperationen för stor. Det är viktigt att finnas till för sina medmänniskor i den mån man orkar. Fast man får inte glömma att ta hand om sig själv!

Du Flisan! Fler än vad jag kan räkna utav de jag har känt har begått självmord.
Sedan töttnar man på att för varje gång någon hotar med det och det är jag som får ta hand om det akuta, och jag sedan får gå i terapi hos psykolog i flera veckor. Detta efter att någon har hotat med det flera gånger så är man så slut att man inte orkar mer själv.

Inte när detta kommer från en och samma person!

Det är länge sedan nu. Komma hem till någon som tagit överdos, ringa efter ambulans som kommer. Personen vill inte åka med, ambulanspersonalen inser allvarligheten och ringer efter polis.
Polisen kommer vi får visa leg.

Polisen ger klartecken ambulans personalen tar personen ifråga till sjukhus jag följer med. Magpumpning hela köret.
Hur tror du man känner sig efteråt?

Nissegossen,

jag är ledsen för vad du har fått vara med om.
Du är en bra vän som orkat ställa upp.
Fast vad har man för val.....
Som sagt det är tråkigt att behöva hamna i dessa situationer och det är inte konstigt om man känner att man inte orkar. Jag tycker nog att man kan säga i från då. Det gjorde jag till en vän som mådde oerhört dåligt, jag blev indragen i nån slags härva där jag gick ständigt och var orolig. Till slut sa jag att jag ville bli lämnad i fred, att jag inte orkade med.
Efteråt har jag ibland skuldkänslor för detta...fast samtidigt man måste ju ta vara på sig själv. Och kanske fick det denna person att "vakna upp" lite att någon sa ifrån och inte bara valsade med, jag vet inte. Hon mår ganska bra i dag och vi har ganska bra kontakt.