s.k. HYBRIS

När jag var som sjukast så var 90% helvetet. Men de andra tio procenten... Då var jag gud, alla människor var gud. Jag befann mig i nirvana och förstod till punkt och pricka hur universum fungerade. Jag visste allt, jag hade löst alla gåtor, jag förstod meningen med lidandet, jag förstod hela den gudomliga processen. Jag vågade allt, kunde allt, var inte rädd för något, inget kunde skada mig, för jag valde själv om jag ville låta mig skadas. Allt gick ut på att man kan välja vad som helst. Jag tyckte mig till och med förstå varför jag omedvetet valt schizofrenin, att det var ett led i min gudomliga utveckling.
Jag är långt ifrån de tankebanorna nu (tyvärr, eller vad man ska säga, det var de lyckligaste stunderna i mitt liv, jag önskade inget, jag hade allt). Men om det finns någon här som upplevt något liknande så är jag tacksam bortom alla gränser om denna någon vill diskutera detta med mig via PM eller MAIL.

borttaget

Ja jag känner igen mig, ca 90% var skräck och fasa, någon som förföjle mig och ville mig illa, djävulen, UFO, FBI, Terrorister, Nazister osv. Hur nu detta kunde hänga ihop vet jag ej. Men sen så hade jag 10% superbra upplvelser där jag var vis och förstod allt, Jag var Gud och allting var Gudomligt hur allt hängde ihop, och jag mins inte nu den känslan, men det var som om jag hade något högre medvetande och allting såg ljust ut. Berätta mer så kan vi jämföra. Både det negativa och det positiva.

Men sen precis när jag insjunknade så hade jag en hemsk upplvelse av att vara Gud. Jag var ensam och allt som fanns omkring min hade jag skapat, allt var mina tankeskapelser, min egen mamma också. Det kändes hemskt.

Precis så där känner jag också ibland, att jag är ett med allt, att allt hänger ihop och har en högre mening, att allt som händer runt omkring mig är en dröm, där jag är drömmaren och allt annat och alla andra projiceras från mitt medvetande. Och att jag själv undermedvetet har valt mitt liv. Bör tillägga att jag inte lider av schizofreni eller någon annan psykisk sjukdom, vad jag vet om ialla fall. Men jag känner mig också väldigt jagad och iaktagen under andra perioder. Verkar som om dessa båda uppleveser hänger i hop på något sätt... Men frågan är om det verklgen är ett sjukdomstecken, jag menar, eftersom jag inte är sjuk.
//amanda

amanda skrev: Precis så där känner jag också ibland, att jag är ett med allt, att allt hänger ihop och har en högre mening, att allt som händer runt omkring mig är en dröm, där jag är drömmaren och allt annat och alla andra projiceras från mitt medvetande. Och att jag själv undermedvetet har valt mitt liv. Bör tillägga att jag inte lider av schizofreni eller någon annan psykisk sjukdom, vad jag vet om ialla fall. Men jag känner mig också väldigt jagad och iaktagen under andra perioder. Verkar som om dessa båda uppleveser hänger i hop på något sätt... Men frågan är om det verklgen är ett sjukdomstecken, jag menar, eftersom jag inte är sjuk.
//amanda

Ja jag vet inte amanada, man behöver inte vara helt sjuk för att ha vissa av de upplevelser som psykotiska individer har. Men det finns gott om människor ute i världen som inte har sk. schizofreni men ändå har vissa moment så som schizofrena. Och precis så som du säger så verkar paranoia och "ett med allt" känslan följa varandra. Det har jag också undrat. Varför alla schizofrena t.ex. har så lika upplevelser, verkligen lika, att allt skulle vara en illusion, att de är förföljda osv. Det är underligt att vi är så lika och reagerar lika. Men sen är det klart, vilka andra upplevelser skulle man kunna ha?

Teresia skrev:

amanda skrev: Precis så där känner jag också ibland, att jag är ett med allt, att allt hänger ihop och har en högre mening, att allt som händer runt omkring mig är en dröm, där jag är drömmaren och allt annat och alla andra projiceras från mitt medvetande. Och att jag själv undermedvetet har valt mitt liv. Bör tillägga att jag inte lider av schizofreni eller någon annan psykisk sjukdom, vad jag vet om ialla fall. Men jag känner mig också väldigt jagad och iaktagen under andra perioder. Verkar som om dessa båda uppleveser hänger i hop på något sätt... Men frågan är om det verklgen är ett sjukdomstecken, jag menar, eftersom jag inte är sjuk.
//amanda

Ja jag vet inte amanada, man behöver inte vara helt sjuk för att ha vissa av de upplevelser som psykotiska individer har. Men det finns gott om människor ute i världen som inte har sk. schizofreni men ändå har vissa moment så som schizofrena. Och precis så som du säger så verkar paranoia och "ett med allt" känslan följa varandra. Det har jag också undrat. Varför alla schizofrena t.ex. har så lika upplevelser, verkligen lika, att allt skulle vara en illusion, att de är förföljda osv. Det är underligt att vi är så lika och reagerar lika. Men sen är det klart, vilka andra upplevelser skulle man kunna ha?

Nej, det där med vad som är sjukt och friskt kan man ju stöta och blöta i evigeheter. Alla människor kan ju få psykiska problem då och då, men vad som anses vara psykisk sjukdom är ju väldigt socialt och kulturellt betingat. Det verkar ju också som om själva sjukdomarna är beroende av vilken kultur man lever i, tex nu är det "inne" att ha utmattningsdepession , för 20 år sedan var det magsår som gällde osv. Men å andra sidan tänker man sådär kan man ju lösa upp hela tillvaron på något sätt.
När man får de uppleveserna är det som om hjärnan kopplar om sig, som om själva hjärnvågorna blir annorlunda och man ser saker på ett nytt sätt, ser igenom dem. Jag har faktiskt aldrig pratat med någon om det här, det var en slump att jag hamnade på det här forumet. Jag visste faktiskt inte att sånna upplevelser är vanliga vid schizofreni och hade inte heller tänkt tidigare på att de hänger samman med paranoida uppleveser förut men när jag tänker på mig själv, stämmer det faktiskt. Märkligt... :rolleyes: