Hjälp!!

Det här blir bara värre och värre. Jag har känt en smygande försämring den senaste veckan. Min intensiva rädsla om kvällarna är bestående och jag hör personer som går på min trappa och knackar på min dörr. Mitt förnuft säger mig att det inte borde vara någon, men förnuftet trycks undan av mina upplevelser som känns fullständigt verkliga. Jag känner mig förföljd och är livrädd att det finns en mördare eller annan våldsman utanför min dörr. Denna skräck ger mig en oerhörd ångest som jag inte kan hantera. Som en räddare i nöden använder jag rakbladen för att bemästra situationen. Mina lår är helt sönderskurna. Jag skar mig senast igår kväll. Då kunde jag inte uthärda situationen och kände mig jätterädd och förvirrad. Jag kan liksom inte skilja på vad som är verkligt eller inte och det skapar bara ännu mer ångest. Igår försökte jag ringa till avdelningen där jag varit inlagd men det var upptaget och efter tre försök gav jag upp. Då gick jag i stället in på toan och skar mig. Det här har blivit en vana för mig. Jag skär mig var och varannan dag. Det är mot min vilja innerst inne, men det enda som fungerar som ångestdämpare. Mina Stesolid hjälper lite men inte helt och hållet. Jag har provat flera olika benzo (Sobril, Temesta, Iktorivil och så Stesolid) men inget har gett mig bättre effekt än Stesolid. Jag är överlag okänslig för mediciner och får varken biverkningar eller så tydlig positiv effekt heller.

Vad som kommit den senaste veckan är att jag tydligt hör röster. Det är som om jag hör mina egna tankar högt och att de i sin tur diskuterar med andra personer. Jag hör långa konversationer. Rösterna är inte aggressiva men störande för jag får svårt att skilja på vad som är riktigt och inte riktigt, vad jag hör och vad andra hör. Idag var jag och satte stängsel till vår ena hästhage. Jag var HELT ensam men ändå hörde jag dessa röster klart och tydligt. De kommenterade att våra beteshagar är för stora och att vi behöver hyra in andra hästar för att det ska bli ordentligt avbetat i sommar. Detta är något som jag inte vill men rösterna tjabbade liksom emot mig.

Jag har precis mailat min kontaktperson om det här för att få höra hennes erfarenheter kring detta (hon är sjuksköterska inom psykiatrin) men någon annan har jag inte vågat berätta det för. Jag vågar inte berätta om mina problem med röster för min läkare. Jag har inte så stort förtroende för honom som jag hade för min fd läkare. Hade jag haft min förra läkare kvar hade jag gärna mailat till honom och berättat allt. Men nu har jag en ny läkare och det känns inte lika bra mellan oss. Jag känner mig oförstådd och kan inte maila till honom (han läser inte mail från sina patienter) för att berätta allt i detalj. Det gör det svårt eftersom jag har lättare för att uttrycka mig via skrift än via tal.

Jag träffade min läkare förra fredagen och då sa han att han trodde att mina problem orsakades av miljön runt mitt boende. Det tror dock inte jag på. Jag har inte haft dessa problem hela tiden. De har kommit i omgångar. Förra året fick jag dessa symtom med rädslan för förföljare vid nästan samma tid som nu. Då satte min förra läkare in mig på Zyprexa 10 mg och besvären försvann i stort sett med en gång. Jag har sedan dess fortsatt med Zyprexa i samma dos, men nu har alltså upplevelserna kommit tillbaka successivt och till och med blivit värre i och med rösterna eller vad jag nu ska kalla dem för.

Jag vågar inte berätta det här för någon annan än min kontaktperson. Jag är rädd att jag ska bli inlagd igen och det vill jag inte. Jag var inlagd hela förra sommaren och det får räcka. Denna sommaren vill jag vara hemma! Vad tror ni om det här? Kan det här försvinna av sig själv eller kommer det att förvärras? Jag är livrädd att jag ska hamna i en psykos men vet inte vad jag ska göra när inte Zyprexan verkar hjälpa.

Jag sover ordentligt (med hjälpt av sömntablett) och lider alltså inte av sömnbrist, och jag är inte utsatt för någon extra stress vilket annars kan göra att personer med Asperger hamnar i en kortvarig psykos. Är jag bara hypokondrisk eller ska jag ta dessa symtom på allvar?

Jag känner att jag är på väg att tappa kontrollen över mitt liv och det skrämmer mig. Jag får svårare och svårare att umgås med andra och känner mig förvirrad när jag umgås. Vad är verkligt och vad är overkligt? Jag kan inte avgöra det själv och det är jätteobehagligt.

Please! Hjälp mig med era goda råd. Vad ska jag ta mig till?

/A

Råd om vad?

En order möjligen: "Skärp dig kvinna, för Gud Konungen och fosterlandet!"
Du måste känna "dig dum" för att du reagerar och inte när du redan reagerat. Mod när ångesten kommer. Och stolthet för att du visat mod, skam för att du är feg.

Du är ju faktiskt så påläst och så erfaren som patient så.... råd av vem egentligen?

Ta flurisen tidigare, o gå o lägg dig som en pensionär vid 19-rycket?

Det låter verkligen som någonting man ska ta på allvar o ev. ta upp med läkare. Om du känner dig säker på att det inte är miljön som påverkar dig, så säg det till honom.
Om du har svårt för att tala med din läkare så kan du ju ta o skriva ner allt du känner på ett papper som du sedan kan ge till honom.

Sover du något vidare?

Det viktigaste som finns i din situation tror jag är att sova någorlunda gott och det gör du ju också. I alla fall med sömntabletter. I mitt andra skov för drygt tre år sedan så hade jag det som du (dock försökte jag aldrig att skära mig själv för att lindra upplevelserna) , men det var först när jag inte kunde sova som jag fick vistas en tid på sjukhus. Personligen tror jag starkt på det sunda förnuftet. Det är oehört svårt, men visst har det hänt att du genomskådat något som du tidigare trodde var verkligt. För mig innebär dessa öar av klarhet en stor befrielse. Numera har jag fast mark under fötterna vart jag än går. Det är min övertygelse att du på egen kraft och med stöd av andra kan ta dig igenom också denna mardröm.

Jag är så "otrevlig" för att det är det enda jag kan komma på som skulle kunna hjälpa.

Alternativet verkar vara inläggning, övervakat boende, på sikt allt mindre möjlighet att själv påverka sitt liv även om man sen kan och vill.

Nu när ASG faktiskt på många sätt verkar ha blivit bätre och äntligen börjat vilja och kunna själv igen, så måste hon låta den innersta kloka viljan, som också överenstämmer med förnuftet, bestämma. Att leva med asperger, och kunna ha ett hyggligt liv, förutsätter att man både anpassar sig och sitt liv till sin störning och att man kämpar emot när nojorna börjar förstöra ens liv helt.
Man måste kompensera de delar man är utvecklingsstörd på med de andra.
Jag vet att det inte är lätt, men vem sa att det skulle vara det?

Vad jag ser är en oro som leder till helvetets alla kval här. Det är dagliga självskador och det är en oro för att vara galen, inte kunna veta vad som är vad.

Man måste vandra i dödskuggans dal utan att känna fruktan, jag kan det absolut det inte själv ännu, men, jag hoppas, och jag försöker, och jag vill, även om jag tycker jag borde försöka mer och skäms över att inte kunna behålla mitt lugn och låta ödet ha sin gång.

Jag tycker inte du är otrevlig Undrande. Du har många kloka ord att dela med dig av. Du är rak och ärlig och det uppskattar jag. Jag ska klara av min situation - på något sätt. Det har jag bestämt mig för och jag är envis så det bådar gott. Jag har nu fått mailsvar från min kontaktperson och hon stöttar mig. Hon vill förstås att jag tar kontakt med min läkare eller med PIVA men jag måste fundera mer på det. Jag vill inte riskera att bli inlagd. /A