Hjälp!!

Aspergegirl! Håller med Jocke! Man får aldrig ge upp livet! Du ser livet i barnens ögon, där finns ljuset, det där stjärneljuset som är så sällsynt hos vuxna! Jag kan bara säga att jag ber för att livet skall segra, och därmed kärleken!

Ge dig till tåls! Det kommer en dag då din kropp säger ifrån, men det ÄR INTE NU!

Det dröjer många år tills dess och det hinner flyta mycket vatten under broarna tills den dagen kommer.

Ge inte upp!

Nisse.

Aspergergirl!

Det smärtar mig att läsa hur dåligt du mår. Men du är ju en kämpe och du kommer orka igenom det här. Dåliga och bra perioder avlöser ju varandra. Ingenting varar för evigt. Det kommer kännas bättre. Förr eller senare. Jag förstår att du blir besviken på din läkare som vill sätta ut medicin som du trivs med. Jag tror dock inte att det handlar om att straffa dig. Läkare kan ah en tendens att dels vara ganska upptagna och dels vara ganska säkra på sin sak. Men om du försöker att berätta för honom att du hade symptomen redan innan medicinen sattes in och att du känner att den hjälper dig så kan det nog hjälpa. Det som jag tror inte kommer hjälpa är att sluta dig och vara tyst. Då kan ju ingen hjälpa dig. Jag förstår att det kan kännas skrämmande att berätta hur du mår, men det är värt riskerna. För så länge du håller allting för dig sjäklv så fattas alla beslut om din vård på otillräcklig eller felaktig information. Det kan helt enkelt inte vara positivt. Försök att vara modig och berätta. Det brevet som du skrev såg ju jättebra ut. Har din läkare läst det ännu? Tror det skulle hjälpa.

Livet kan kännas surt ibland, otroligt jobbigt och mörkt. Men om man kämpar på och inte ger upp så kommer de där lyckliga stunderna igen. Ge inte upp. Du tillför den här världen något. Du behövs!

Kramar!

Tack alla för era svar. Jag försöker ta dem till mig. Fast det känns tungt. Min pedagog har precis åkt härifrån och hon hade inget att säga som fick mig att må bättre. Hon sa att HON känner det som ett misslyckande när jag mår dåligt och att jag ska tänka på andra och inte vara egoistisk. Detta gjorde mig ännu mer förtvivlad än innan eftersom jag inte alls menar något illa. Jag känner bara att jag inte orkar mer. Jag har tappat allt hopp.

Hon frågade mig också ifall jag vill bli inlagd igen och jag svarade att jag inte vet. Jag både vill och inte vill. Vet inte riktigt om det kan bli tal om inläggning men jag vill gärna bli av med mitt självskadebeteende så blir jag erbjuden inläggning kommer jag nog att svara ja. Trots att jag för bara någon vecka sedan var helt emot inläggning... (man har väl rätt att ändra sig?)

Sedan fick jag också veta att jag måste aktivera mig mer än jag gör, att jag inte får ligga apatisk på sängen som jag gör nu.

Det var en hel del hårda ord men jag tror ändå att de var välmenade. Fast JAG kände mig ändå missförstådd och det gör mig så förtvivlad när jag inte kan förklara exakt hur jag mår och känner mig.

Pedagogen lovade också att hon i morgon ska kontakta min läkares sekreterare och försöka få en tid för läkaren. Hon sa att han har SÅ många patienter så det är inte säkert att jag får någon tid men man kan ju försöka åtminstone. Jag känner det som om mitt liv håller på att raseras totalt och jag måste ha hjälp innan jag försöker ta livet av mig.

/A

Ringt PIVA nu och pratat med dem men de kunde inte hjälpa särskilt mycket. De frågade om jag ville träffa en läkare men jag kan ju inte ta mig in till sjukhuset nu när jag tagit min medicin. Så det hjälpte föga. Jag fick i alla fall prata en stund med en trygg person som fick mig lite lugnare. Men skär mig gör jag ändå. Mina röster säger åt mig att skära mig och jag får hela tiden höra att jag är en värdelös person som inte kan någonting, som gör allting fel, som är dum i huvudet och trögfattad etc. Jag vet inte hur jag ska klara av detta. Jag orkar snart inte mer och jag har försökt ta livet av mig ett flertal gånger förut så ännu ett självmordsförsök ligger inte långt borta. Det kan jag vara ärlig nog och säga. Jag känner mig oförstådd av dem som ska hjälpa mig och det gör mig så förtvivlad och maktlös. *gråter* Varför kan ingen hjälpa mig? Finns det ingen hjälp för mig? Finns det ingen som förstår mig? Känner mig så otroligt ensam. *gråter lite till* /A

vad vill du att den som ska förstå dig och hjälpa dig ska göra eller inte göra?

Hjälpa mig att hantera min ångest, lära mig strategier för att klara av detta. Hjälpa mig av med mitt självdestruktiva beteende som innebär att jag skär mig i stort sett varje dag. Och bara visa att de förstår, lyssna och stötta på rätt sätt. /A