Hjälp!!

Jao, det enda du kan göra är att ta rohypnolen+stesoliden lite tidigare, tror jag.

Men ring nu avdelningen och berätta.

Det här går ju inte längre och som du själv säger behöver du ju hjälp nu. Vi får hoppas att det här är din vändpunkt, ofta är det så, kanske det är så för dig nu när du fick ect, att du ..ja..vände, men då blir allting som man ser i ett annat ljus skrämmande, och man liksom vill söka sig in i ett psykosliknande tillstånd.

Gör du sådär fast du tagit en rohypnol?

Va bra att du ringde ändå.
Läkaren måste väl bli upplyst om detta så du slipper våga säga det själv?

Jag blir själv lite lätt orolig av att bo på markplan, tycker det är en lättnad att komma upp en bit och ha koll på insynen.

Jag har också en etta som jag inte sköter.

Men min kostar 3800 och inte ingår det el..inte..det är säkert 500 kr till per månad.


Varje sak du vågar växer du genom!
( o dessa floskler, men men..)

Nu har jag ringt till PIVA och jag känner mig mycket bättre till mods! Fortfarande med ångest men hanterbar. Det var en jättetrevlig kille jag fick prata med. Han lugnade mig med sitt lugna sätt. Jag fick berätta om allt och det kändes jätteskönt. Sist men inte minst så lovade han att han i min journal skulle lämna en bevakning till min läkare vilket innebär att de på mottagningen ska kalla mig till ett samtal. Det känns mycket bättre än om jag själv skulle ringt till dem. Fast lite nervöst är det ändå. Jag vet ju inte hur min läkare kommer att bedöma det här. /A

Aspergirl! För nästan 10 år sedan upplevde jag när ngn ringde på telefon eller ringde på dörren som ett hot, Då gick jag in i sovrummet och stängde in mig där, bor på andra plan, så det är noll insyn! Jag vet bara att när ngt kom för nära, så stängde jag liksom av!

Lösningen på mina problem, var att jag fick en sommarsysselsättning på myrorna, bara några timmar i veckan, men ändå! Var lite odisciplinerad och hade svårt att få kontakt, men vet nu att social kontakt är det viktigaste som finns!

Att komma över sin rädsla, beror av hur man börjar lita på andra. Jag skriver detta nu, för att jag är intresserad av mina medmänniskor! Det var jag inte så mycket förr. <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Nu har mitt boendestöd varit här och jag fick till och med mod till mig att berätta även för henne. Hon lovade mig att hon ska vara med på mötet med läkaren nästa gång jag ska dit. Nu väntar jag bara på att läkaren eller någon annan från mottagningen ska höra av sig till mig. PIVA hade ju lämnat en bevakning till min läkare så han inte ska missa det. Känner mig lite frånvarande idag, som om allting är i en dimma på något vis. Jag bara gör saker mekaniskt utan någon inlevelse liksom.

/A

Jag kan inte uthärda. Ångesten börjar komma nu och jag orkar snart inte mer. Jag har impulser om att skada mig så jag får nog nya skärsår i kväll igen. Kan liksom inte stå emot. Ångest är nog bland de värsta tillstånd man kan hamna i. Det är outhärdligt. Jag klarar inte av att leva med detta. Vet inte vad jag ska ta mig till. Ska ta min stesolid strax och förhoppningsvis hjälper det lite så jag åtminstone kan skjuta fram mitt skärande några timmar. Tror jag måste ringa PIVA i kväll också om det inte blir bättre, men det bär emot för jag har sådan telefonfobi så jag är hypernervös inför att ringa.

Fattar inte hur mitt mående kan svänga så otroligt mycket. På dagarna mår jag bra och är helt ångestfri men kvällarna är fruktansvärda. Och rösterna stör mig. Just nu spelar jag musik jättehögt för att överrösta rösterna. Det hjälper i alla fall lite.

/A