Känner/upplever mig förföljd och börjar fundera på självmord

Jag har också haft detta hälften av mitt liv. Precis som du har jag haft paranoida och föreställningar om att mina grannar och demoner jävlas med mig. Har t o m hört dem skratta när det går illa för mig. Men medicin och tid har symptomen klingat av.

Lejonhjärta skrev:

star1989 skrev: Hej.

Ja det är så jäkla tråkigt. Känns som att mitt liv är slut innan det ens hunnit börja. Folk tror att det blir bättre av att ha samtalskontakt. Mig har det inte hjälp ett skit. Jag går till den där psykologen som inte ens själv tror på att jag ska bli bättre. 2/3 av samtalet handlar om vad jag har gjort i veckan.

Vad är det du upplevt när du blir paranoid? För mig är det ofta att saker flyttat på sig eller att nått försvunnit, nu senast ett papper jag hade. Nu är det helt borta. Får mig att tro att någon snott det i min väska eller mitt hem.

Ja. "Man måste vara frisk för att vara sjuk", sägs det. Du måste säga ifrån när din psykolog vill tala väder o vind. Säg att du vill prata om annat som du själv känner är viktigt. Annars är det liksom ingen idé...

När det gäller paranoia så har jag som alla andra bra o dåliga perioder, i de sämre perioderna så tror jag helhjärtat att folk spionerar på mig o vill mig illa. Det med pappret är nåt jag också känner igen, hade samma problem - jag beskyllde mina boendestöd för att ha snott det från mig...Det var under en period då jag sket i mina mediciner. När jag började med medicinerna igen blev allt bra.

Tur att du blev bättre av medicinerna.

Det låter som du har det kämpigt!

När jag får tankar om att inte kunna leva på grund av vanföreställningar och hallucinationer så har jag bett om att få bli inlagd och har då inte blivit nekad. Det har varit skönt att vila på sjukhuset då tycker jag.

När jag haft självmordstankar annars har jag pratat massor om det, chattat med jourhavande präst och ringt kyrkans SOS. Ibland flera dagar i rad. Man behöver inte vara troende för att ringa dit men min paranoia har handlat mer om att andevärlden vill mig illa så det har varit skönt att vända mig dit och fått en annan syn på det jag upplever inuti. Antidepressiva har skapat självmordstankar hos mig, både när jag började och när jag slutade med dem.

Jag bär med mig tanken att det kan bli bättre, man får fortsätta kämpa helt enkelt vad man än har att kämpa med.

Pratar du om dina vanföreställningar med någon? Kanske de kan lätta om du hela tiden berättar om dem för någon. Så att du inte behöver bära på dem inuti.

Jag målar också ofta mina upplevelser för att få dem ur kroppen. Skriver dikter och låttexter för att skapa något konkret av känslorna inuti. Det hjälper mig. Jag vill oftast inte prata med någon nära om det men skriver av mig här på viska, det brukar också lätta då för mig.

Cosmos skrev: Jag har också haft detta hälften av mitt liv. Precis som du har jag haft paranoida och föreställningar om att mina grannar och demoner jävlas med mig. Har t o m hört dem skratta när det går illa för mig. Men medicin och tid har symptomen klingat av.

Tur att det blivit bättre.
Det är så segt. När det är som värst så känns det som att man inte kan göra något åt det. Det känns då som att någon kapat ens liv, och man blir självmordsbenägen. Har du blivit självmordsbenägen någon gång av allt detta?

Josa skrev: Det låter som du har det kämpigt!

När jag får tankar om att inte kunna leva på grund av vanföreställningar och hallucinationer så har jag bett om att få bli inlagd och har då inte blivit nekad. Det har varit skönt att vila på sjukhuset då tycker jag.

När jag haft självmordstankar annars har jag pratat massor om det, chattat med jourhavande präst och ringt kyrkans SOS. Ibland flera dagar i rad. Man behöver inte vara troende för att ringa dit men min paranoia har handlat mer om att andevärlden vill mig illa så det har varit skönt att vända mig dit och fått en annan syn på det jag upplever inuti. Antidepressiva har skapat självmordstankar hos mig, både när jag började och när jag slutade med dem.

Jag bär med mig tanken att det kan bli bättre, man får fortsätta kämpa helt enkelt vad man än har att kämpa med.

Pratar du om dina vanföreställningar med någon? Kanske de kan lätta om du hela tiden berättar om dem för någon. Så att du inte behöver bära på dem inuti.

Jag målar också ofta mina upplevelser för att få dem ur kroppen. Skriver dikter och låttexter för att skapa något konkret av känslorna inuti. Det hjälper mig. Jag vill oftast inte prata med någon nära om det men skriver av mig här på viska, det brukar också lätta då för mig.

Bra att du hittat nått som funkar för dig.

Jag har en psykolog, har tidigare haft en sjuksköterska och en arbetsterapeut, men det hjälper inte. Jag tränar väldigt mycket, det hjälper lite men psykologen gör ingen skillnad, likadant med mediciner.

Jag hade en väninna som sa samma sak som dig. Hon ansågs bli en mycket framgångsrik matematiker. Hon blev sjuk. Hon sa ingenting hjälpte. Jag tjatade på henne i flera år att testa klozapin. Hon testade efter flera år av tjat och hon började må bra.

Jag vet inte mycket om dig för att veta. Men fråga din läkare om klozapin är värt att testa! Ge inte upp! Ta hand om dig!