Känner/upplever mig förföljd och börjar fundera på självmord

star1989 skrev:

Pimed skrev: Jag har oxå haft svårt i barndomen men det har motiverat mej att fixa mitt liv så det är bättre.

Jag har ju kämpat med detta i 10 år nu. Testat det mesta som går att testa. Jag styrketränar redan 10-15 timmar i veckan, försöker sköta studier, har testat olika jobb, har testat mediciner och 3 olika samtalsterapeuter. Men jag blir inte fri från detta. Så man börjar tröttna nu.

Har du testat klozapin? Klozapin ges när inga andra mediciner fungerar inte.

Om det är vanföreställningssyndrom, så tror jag inte att några mediciner hjälper.

Geta skrev: Om det är vanföreställningssyndrom, så tror jag inte att några mediciner hjälper.

okey! Vad finns då?

Lejonhjärta skrev: Hej star1989!

Det låter jobbigt! Har dock samma symtom, också sedan gymnasiet.

Du är inte ensam om att känna hopplöshet. Du är snarare i gott sällskap. Sjukvården är ett skämt, tyvärr...

Hej.

Ja det är så jäkla tråkigt. Känns som att mitt liv är slut innan det ens hunnit börja. Folk tror att det blir bättre av att ha samtalskontakt. Mig har det inte hjälp ett skit. Jag går till den där psykologen som inte ens själv tror på att jag ska bli bättre. 2/3 av samtalet handlar om vad jag har gjort i veckan.

Vad är det du upplevt när du blir paranoid? För mig är det ofta att saker flyttat på sig eller att nått försvunnit, nu senast ett papper jag hade. Nu är det helt borta. Får mig att tro att någon snott det i min väska eller mitt hem.

Pimed skrev: Har du testat klozapin? Klozapin ges när inga andra mediciner fungerar inte.

Jag har också hört det. Men biverkningarna är rätt grova tror jag. Jag är trött på mediciner. Tror inte det kommer hjälpa mig eftersom mina problem har andra orsaker.

Geta skrev: Om det är vanföreställningssyndrom, så tror jag inte att några mediciner hjälper.

Jag har börjat inse det nu, och har hela tiden misstänkt att det förhåller sig så. Jag tänker inte testa fler mediciner. Jag ångrar att jag ens började med de. De 6 första åren hade jag ingen medicin alls, utan avstod. Det är varken bättre eller sämre nu.

star1989 skrev: Hej.

Ja det är så jäkla tråkigt. Känns som att mitt liv är slut innan det ens hunnit börja. Folk tror att det blir bättre av att ha samtalskontakt. Mig har det inte hjälp ett skit. Jag går till den där psykologen som inte ens själv tror på att jag ska bli bättre. 2/3 av samtalet handlar om vad jag har gjort i veckan.

Vad är det du upplevt när du blir paranoid? För mig är det ofta att saker flyttat på sig eller att nått försvunnit, nu senast ett papper jag hade. Nu är det helt borta. Får mig att tro att någon snott det i min väska eller mitt hem.

Ja. "Man måste vara frisk för att vara sjuk", sägs det. Du måste säga ifrån när din psykolog vill tala väder o vind. Säg att du vill prata om annat som du själv känner är viktigt. Annars är det liksom ingen idé...

När det gäller paranoia så har jag som alla andra bra o dåliga perioder, i de sämre perioderna så tror jag helhjärtat att folk spionerar på mig o vill mig illa. Det med pappret är nåt jag också känner igen, hade samma problem - jag beskyllde mina boendestöd för att ha snott det från mig...Det var under en period då jag sket i mina mediciner. När jag började med medicinerna igen blev allt bra.

Vanföreställningar vid vanföreställningssyndrom ska vara svåra att bli av med.