Vem behöver mediciner?

Rubriken är avsiktligt formulerad så att den kan verka lite provocerande. Visst finns det tillfällen när människor behöver mediciner!
Läste en debattartikel på Svenska Dagbladets hemsida, om den svenska forskningen:
www.svd.se/opinion/brannpunkt/un ... 915105.svd
Och kom då att tänka på mina egna erfarenheter av mediciner. För, för vem skapas medicinerna idag?
Det har ju länge funnits en debatt, mellan olika "skolor" inom psykiatrin, för och emot mediciner. Att det är en "vinst" när patienten blir "medicinfri" eller fri från medicinsk behandling. Alternativet, eller motsatsen, blir när patienten börjar "självmedicinera". Vet, a propos det, inte varför Sigmund Freud använde kokain, men tydligen fungerade inte hans psyko-analys fullt ut, om det var därför som han "självmedicinerade".
Mediciner idag ställs utifrån två villkor; det ena är patientens förändring till det bättre. Till det bättre, för vem? För patienten själv? För de närmaste anhöriga? För vårdpersonal och andra som aktivt deltar i patientens hälsotillstånd? Eller för samhället? För ingen vill väl ha en människa som inte kan kontrollera sig själv i en social situation?
Det andra villkoret är "läkemedelskoncentration" som man kan ta med t ex blodprov.
Snarlika metoder är att mäta hur läkemedlet påverkar andra funktioner i kroppen, t ex kortisol eller andra hormoner och signalsubstanser.
Men ibland kan det verka som om det är placebo-effekten som gäller!
Som nu, när jag möter en Kognitiv Beteende-Terapi, KBT, så verkar det vara övertalningsförmågan och inlevelseförmågan som är det som ska ge resultat! Fungerar inte KBT, så är det för att jag inte vill!
Alltså är det min vilja det är fel på, och vad ska man göra åt den?
Ska man "medicinera bort den", så att jag blir mer positiv till KBT?
Eller är det något i KBT som någon terapeut har missat? T ex att alla inte tycker att det är så intressant med självskattningsskalor och att sätta in siffrorna 1 till 5, 1 till 6 eller 1 till 10 i alla sammanhang. Speciellt inte när frågorna är luddigt ställda och svarsalternativen inte går att tillämpa på verkligheten. Alltför ofta saknas alternativet : "Jag vet inte".
För hur många har egentligen koll på allt i sina liv? Och hur ska man ha tid och koncentration till det? Kanske det är bättre att sätta in någon liknande pacemaker eller liknande mätare, för att mäta alla variabler i kroppen, direkt?
För, säga vad man vill om några centiliter alkohol, ingen skulle förvänta sig en "placebo-effekt"! Ingen skulle säga till en rattfull person:
" - Du körde nog bara så dåligt, därför att du trodde att du var berusad!"

Förr tror jag att antipsykotikan först och främst ordinerades för andras skull, för ordningens skull. Medicinen hade så hemska biverkningar och sänkte livskvaliteten grovt för den drabbade patienten.

Läkemedelsbehandling är en urgammal behandling egentligen med flera tusen år på nacken. Förr var det örtbehandling som gällde och läkemedlen tillverkades på apoteken. För ungefär 100 år sedan började läkemedelsindustrin växa och sälja syntetiska läkemedel. Man har haft stora framgångar med särskilt vacciner och antibiotika som har räddat säkert många hundra miljoner liv.

Fördelen med läkemedel är att när patentet gått ut blir de mycket billiga. Min Risperdal kostar nu per år 360 kr, vilket räcker bara till 15 minuters psykologhjälp. Jag tror de flesta föredrar läkemedelsbehandling därför att den är enkel och ofta billig samt för att man själv liksom styr den. Läkemedelsbehandling är också den behandling som är mest dokumenterad och studerad, så den är ofta mer välgrundad än andra behandingar.

Örtmediciner används fortfarande i flera länder istället för någon äcklig psykofarmaka.

Psykofarmaka är extremt toxiskt ändå används det som förstahandsval.

BIG Pharma som det kallas är de som styr tyvärr idag och det är endast av vinstintresse, de har inget intresse av att bota sjukdomar som går att bota.

Lever man i en parrelation med gemensamma barn är mediciner en förutsättning.

Att vakna i samma säng och inte veta hur dagen kommer att utveckla sig fungerar inte i längden för någon.

Jag behöver mina mediciner för att klara av vardagen. Sjukdomsinsikt är viktigt och graatass o PSR ni kan väl ändå inte ha särskilt mycket symptom när ni klarar er utan mediciner! Kanske skulle ni prova på hur det känns att bli riktigt psykotisk? Skriv inte en sån massa rappakalja då ni inte tycks veta hur det känns när ens tillvaro rasar samman! Ungefär som Jan Berglins satiriska teckning - nu när jag fått KBT gör det ju inget att jag går med rumpan bar!