Att inte bli tagen på allvar

Det har diskuterats en del här på forumet och säkert på andra forum också brister i psykiatrin. Människor som signalerar på att dom är livströtta och uppgivna inte alltid får den hjälp dom behöver. Att inte bli tagen på allvar är nog något av det värsta som kan inträffa. Det känns ibland som att psykiatrin överskattar ens smärtgräns. Hur mycket skit ska en människa tåla egentligen för att psykiatrin riktigt ska få upp ögonen för en? Man kan nog redan vara död då.

Det är väll bara att inde fakta, du har valt fel karriär. <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

det sitte ju i generna

Det är nog svårt att våga se hur en annan människa mår på djupet... det väcker mycket hos en själv... har man då inte gått igenom något liknande själv är det lätt att man blundar...

Vården är inte mer kompetent än människorna som jobbar i den...

Men jag tror att en nollvision vore bra... ett tvång på vården att erbjuda vård till människor som inte mår bra... speciellt när man söker frivilligt och har självmordstankar... det är ofta man blir avvisad pga platsbrist nu...

Tror det mesta som mycket handlar om pengar o rätt personal på rätt plats.

Pja, 200 pers ska inatt ta enbart en tidning över sig i sthlms innerstad.
200 väldigt svårnådd individer med hopplös rehabprognos enligt gängse norm. Organisatioinen är medveten om problemen, men kan inte lösa dem fast vi talar om relativa småpengar.

Pyskiatrin är perfekt som en perfekt förälder åt den som inte är self sufficent. Ibland får man smisk, ibland får man en kram. men det gäller att veta med instikt när det ska smiskas o kramas. O vem vet det?