När jag blir inlagd blir jag avskärmad från omvärlden. Jag har ingen så kallad smarttelefon eller bärbar dator, så Internet är bara att glömma. Jag tillfrisknade fort under min senaste inläggning och sa att jag fruktade att jag skulle bedömas som sjukare än jag var pg a mitt ständiga vandrade i korridoren.
När psykosavdelningen fanns hände det att vi hittade på saker, till exempel lagade vi vår egen mat varje tisdag. Sysslolösheten på nuvarande avdelningar har skrämt mig och jag är nog inte ensam om det.
Jobba eller studera. Jag fattar inte varför ni är så besatta av psyk och inläggningar. Personer är relativt normala där eller om någon är dum i huvudet så är personen dum även på sjukhus.
Jag har bara varit inlagd 1-2 veckor. Väldigt trist. Jag sysselsatte mig själv genom att laga fisknät. Jag kan laga fisknät och jag har lärt det mig själv genom att läsa en bok.
En gång för några år sedan var jag inlagd på psykosavdelningen. Jag fick jättebra kontakt med en man där och vi hade det väldigt trevligt tillsammans. Egentligen så skulle han vara inlagd på en annan avdelning men det var fullt (en avdelning om man begått brott) till slut fick han byta avdelning, fast han ville vara kvar där jag var. Han ville inte berätta vad han gjort. Jag gav honom mitt nummer och han var glad för det, men han kunde inte ringa mig. Han måste ha gjort något väldigt fel då han inte ville berätta vad han gjort
Jag kände mig ganska utsatt och sårbar när jag var inlagd sist gång för cirka 2 år sedan.
Hade många tankar när jag var på psyket! Visste tillexempel inte riktigt om min kvinna ville ha mig tillbaka? Skulle psykiatrin ändå skriva ut mig på gatan? Kommer min kvinna att försöka ta livet av sig igen som en annan gång när jag var inlagd på psyket? Eller kommer psykiatrin aldrig att skriva ut mig? Varför hör jag fortfarande röster fast jag är "tvångsmedicinerad"? Varför säger psykiatrin att man bara kanske kan lindra fast jag tycker ändå inte skriket inne i mitt huvud har minskat sen våren 1990? Varför fick jag själv inte bestämma om jag vill ha mediciner eller inte som ändå inte hjälper?
Hade inga anhöriga (släkten) som brydde sig heller för min mamma har aldrig engagerat sig för mig sen våren 1990.
Ja, detta spädde på ytterligare mina trauman!
Om jag skulle återinsjukna igen så ska jag ha minst 15 olika slags väskor med olika saker med mig till psyket så jag kan känna mig någorlunda trygg.
När jag återinsjuknar då har den abstrakta "DET" världen tagit 90 % kontroll över mig. Nu är det "bara" 50 % abstrakt värld som inte har kontroll över mig. Hade 0 % abstrakt värld innan våren 1990 och då hade jag inte satans ljuden tinnitus nivå 3 och inte "Visuell snö".
Min familj bryr sig om mig och det är jag glad för och ytterst tacksam för.....det är det första jag vill säga - det är inget en kan ta för givet. En ska vara glad för de själar som bryr sig.
Har alltid tyckt det varit skönt att vara på sjukhus när jag väl kommit dit....människor som bryr sig och som vet vad problematiken handlar om..... mycket behagligt. Att göra......läka.....Bland människor som bryr sig. Inte så illa ändå
