Jag har inga nära och kära. Jag lever ensam med mina katter, de är väl mina närmaste, de är underbara. Känner en väldig samhörighet med djur, de är enkla och okomplicerade, det finns inget att maskera inför dom.
Men mina föräldrar är döda. Jag har två halvsyskon som jag träffar en gång om året. Jag växte upp med min bror, han känns ganska nära och lite trygg. Min syster har jag inget gemensamt med, hon kunde vara vem som helst.
Jag har haft två långa relationer i mitt liv men de var stormiga och ganska destruktiva. Dessutom var det länge sedan. Nu har jag varit helt solo i 10 år.
Visst har jag kompisar men på ett ganska ytligt plan. Men jag trivs ju med ensamheten. Det är väl bra det, det är självvalt, men samtidigt inser jag att det är en brist hos mig. Vi människor är ju sociala varelser som har behov av mycket kärlek.
Bitter är det minsta jag är även om jag har haft ett svårt liv. Känner att allt händer med en underliggande mening i. Därför tycker jag, har aldrig tyckt att mitt liv är värdelöst. Jag har växt som människa genom åren och har en grundmurad kristen tro. Antagligen har det hjälpt mig en hel del...
