Akut övergående psykos ospecificerad

Det stämmer verkligen. Det är en så märklig grej.

när jag fick min första psykos, så förnekade även jag det, kunde inte ta in det och samtidigt gav personal och läkare dålig information, sa bara att du är schizofren,sen var det inte mer med det från deras sida när det gällde förklaring, kommer du in första gången så är allt nytt psykos, schizofreni du varken vet eller förstår vad som händer med dig,jag blev rädd, och ville ha ord på det jag upplevde så att jag kunde börja förstå vad som pågick. Första psykosen fick jag 1986. Jag hoppas att man idag förklarar och pratar mer med dig vad du genomgår.

Det kan ha blivit bättre. Jag tycker att psykiatrin har varit vänliga och omhändertagande. Men, jag fick ju förstås gå igenom en del bedömningar då det var en frågeställning om schizofreni. Problemet är att jag precis som du har stängt av lite. Jag har nog varit dålig på att ta emot hjälp. Det känns som om jag har haft fokus på att överleva och jag har haft fokus på att undvika en schizofrenidiagnos samtidigt som man får ju enormt mycket sämre självförtroende och självkänsla efter en psykos samtidigt som man precis som du säger försöker förstå vad som har hänt. Kanske börjar jag så här ett år efter psykosen bli lite mer redo att prata mer med psykiatrin. Jag har hållit mig lite undan. Förutom att jag har gått på läkarbesöken förstås.

Ofta tar det 6 månader att återhämta sig efter första psykosen. Närminne och koncentration kan ta lång tid att träna upp. Det som är viktigt är att undvika fler psykoser för de kan försämra en och antipsykotikan kan förlora sin effekt.

Vid min första psykos och därpå inläggning trodde man att den var drogrelaterad. Vid andra inläggningen gav de mig ingen specifik diagnos utan räknade bara upp symptomen (har läst journalen). Sedan tog det flera år innan de gav mig diagnosen bipolär (eller manodepressiv som det hette då).

Men efter så många år av ömsom bra perioder och dåliga har diagnosen ändrats till schizoaffektiv psykos. Jag gjorde ju en lång utredning för att fastställa diagnosen och det utmynnade i detta så jag antar att den är riktig.

För 10 år blev jag manisk och mådde "jättebra". Det pågick under 2-3 veckor innan jag föll ner i källaren. Detta hände trots medicinering. Depressionen hade psykotiska inslag, det förstod jag efteråt. Är det vanligt med en depression efter mani?

Cosmos, intressant läsning för mig! Jag undrar ju huruvida de kanske kommer att ändra min diagnos. Bra att de gjorde en ordentlig utredning. Förut var jag rädd för psykiatrin men det är jag inte längre. För min egen del så kan jag inte säga att jag har haft någon depression efter psykosen och manin men jag vet att det är vanligt att man får det. Jag hade ju i psykosens slutfas i och för sig en kortvarig period då jag tänkte att det var bättre om jag avslutade mitt liv men det var inte för att jag ville utan för att jag hade vanföretällningar om att jag skulle bli förvandlad till en robot. Men, jag var ju heller inte särskilt glad efter psykosen/manin. Gjorde du något speciellt under din mani. Jag började missionera om en revolutionerande upptäckt jag trodde att jag hade gjort. Jag hade storhetsvansinne.

Förresten, mådde du bara bra under manin? För min mani var liksom blandad. Jag var förföljd och jagad samtidigt som jag hade det där storhetsvansinnet. Det var liksom allt på en och samma gång. Har du haft några hallucinationer?