Det var inte min första psykos, den hade jag 1980 och tog väldigt lång tid på sig, mer än tre månader åtminstone. Ibland undrar jag om jag fortfarande inte är återställd från denna. Mitt liv blev helt annorlunda efter denna.
Oj, flera månader. Jag höll på att ta körkort då och var så dålig och långsam att jag knappt kunde köra. Ångesten var gräslig och allt jag gjorde kändes bara fel.
Wasp: Vad exak menas med att den är reaktiv. Cosmos: Nej, det är påfrestande att vara psykotisk så lång tid. Det är klart att det sätter sina spår. Jag känner att den har gjort det för mig också.
Traumatisk händelse! Det var det för mig också! Var fast besluten att ta mig in på veterinärprogrammet, SLU vilket jag också gjorde. Men till vilket pris?? Sönderstressad och sönderhetsad, så kom rösterna (verkliga också) sedan rämnade marken under mig och folk trodde väl jag var påtänd av knark. Var bara förbannad över att vara så nedljugen. Var inte så vanligt på den tiden att en arbetarklasskille lyckades med det och ännu värre blev det!
Jag kan känna att min intellektuella kapacitet inte är densamma som den var innan jag insjuknade. Fick ju vänta länge på medicinska åtgärder, jag var ingen "typisk psykotiker". Var som sagt väldigt intellektuell och vältalig. När jag läste min journal skrattade jag ofta eftersom det jag hade sagt och berättat var så otroligt. Men jag hade ingen med mig som kunde bekräfta att jag annars inte var så här, inte var mig själv.
Min kp (specialistsjuksköterska) skrev följande: Den specialicerade psykiatrins uppdrag avser personer med svår psykisk ohälsa och därmed inverkan på funktionsnivån. Där är jag nu nästan 40 år senare!
