Tänker lite på det som Fantasio nämnde i ett inlägg att det är omgivningen som kan vara fördomsfull vilket kan få mig att ta åt mig min diagnos, tar min medicin
och går inte omkring identifierar mig med min sjukdom oftast är det faktiskt omgivningen som får mig att inse att jag inte är som de " normal ", men så kan jag också tänka ibland att jag har andra kvalitéer , och hur är man när man är normal, är det när man utåt lever som gemene man , jag tror inte det för det finns alldeles för mycket missunnsamhet för det, sjuk eller inte tror det viktiga är att lyssna på dig själv, att lära känna dig själv och vad du vill, det låter kanske enkelt men jag har levt halva mitt liv och jag har ännu inte nått fram till vad jag önskar, har en önskan men innan den kan realiseras måste jag rasera blockeringar som finns inom mig, och det kan ta tid, jag har tid kvar och må den vara lång .
