Jag blev utkastad från ett hus en gång. Sen var jag livrädd för grannar. Flyttade 6 ggr innan jag fick ro och kunde känna någorlunda trygghet med grannarna, få vara ifred. Nu bor jag i ett bra hus med grannar jag byter några ord med i hissen och som är trevliga. Jag känner mig trygg. Förutom en surkärring som är på mig om hunden. Som verkligen inte skäller mycket men hon säger att Loppan skäller hela tiden. Hon fick han att flytta som bodde förföre mig. Han fick inte gå på golvet eller spola toan på natten. Hon är creepy. Men alla andra jag haft att göra med är bra. Jag känner mig trygg så länge jag inte ballar ur av paranoia. Jag tar sjukvården till hjälp, min kp som jag berättar mycket för men inte allt. Lite integritet måste man få ha. Men han förstår att surkärringen är sur att ha att göra med, det underlättar. Han tror på mig och tar mig på allvar. Jag är en riktig människa som har rätt att bo. Även om jag har en trixigt sjukdom. Här trivs jag så bra att härifrån flyttar jag aldrig. Frivilligt. Påminner om när jag pluggade och bodde på Ostkupan. En mishmash av folk, åldrar, nationaliteter, sysselsättning, pensionärer. Uppgången är lugn och det finns inte mycket som oroar mig. Mer än att bli sjuk - och då söker jag hjälp så fort jag kommer på att jag är sjuk. Sjukdomsinsikten är riktigt bra numer. Även om jag blir sjuk ibland. Då höjer jag haldolen mun läkare har gett mig frihet att sköta det själv. Men jag säger alltid till så att de vet.
