Jag känner igen mig i dina funderingar. I din ålder tänkte jag också intensivt på liknande spörsmål. Det fanns ingen som kunde ge mig råd. Det fanns inga upptrampade stigar.
Jag får stöd, förståelse och hjälp från psykiatrin, myndigheter och det gruppboende som jag bor på. Det är en del av samhället. Som finns där för oss som lever med olika diagnoser och sjukdomar. Dom flesta samhällen i världen har knappt nåt liknande. Så på så sättet känner jag är en del av samhället. Mera stöd och support kan jag inte begära.
Sedan kontakt med folk kan man få tex på fontänhuset eller liknande som tex Richard du har. Mer kan jag inte begära.
Man kan inte begära att vanligt folk ska förstå en när vi inte ens själva förstår oss själva. Som Geta skrivit är schizofrenin det största mysteriet för oss så som sagt kan man inte begära mer än det här livet.
Tex jag har hört att det har hänt i Indien att dom kan kedja fast schizofrena på ett träd hela livet
En del av hjulet är man. De "friska" som vi är el varit i behov av t ex boendestödjare, personal inom psykiatri och andra myndigheter osv har kunnat få anställning och en lön på vilken det dragits skatt... så att de kunnat försörja sig själva och t ex familj och alla som behöver ekonomiskt stöd t ex försäkringsersättning eller ekonomiskt bistånd.
Hoppas ni förstår vad jag menar. Är lite tröttare än vanligt, svårt att skriva..
Vård- och omsorgstagare gör ju så att folk får jobb och chans till praktik! De får samtidigt t ex en lön och/eller meriter, får känna sig viktiga och behövda..
Studenter får sommarvikariat i verksamheter, andra jobbar timmar parallellt med studierna.
