Är varje dag en kamp?

Är man svag är man ett lätt byte.

Kampen blir lättare, när man blir äldre.

Det verkar som det måste finnas svaga människor, för att de s.k. starka personerna ska kunna skaffa självförtroende på bekostnad av ngt som befinner sig i en mörk tunnel utan att se ljuset. Men hur låta den kraften tillskansa sig tillräckligt med space, för att kunna lyfta sig ut ur mardrömmen?

Annars så är psykosbenägenhet redan i sig ett slags fängelse, utan att man förstår det. För det är väldigt få människor som förstår den känslan

Om varje dag är en kamp? Ja, more or less..

Somliga personer är så Jocke, att de växer av andra människors så kallade svaghet. Obehagliga är de. Man märker det när man blir sjuk, och svag i en dels ögon. Somliga har ryggrad och står upp för en andra inte. Man behöver bra relationer ikring sig. Viska är en sån plats, för det mesta, tycker jag.

Varje dag är en kamp mer eller mindre. Det jobbigaste är nog att man inte
har något att göra. Jag målar och sänder bilder till instagram, jag får några
likes då vilket är lite kul. Känner att man bidrar med något. Men man skulle
haft något mer meningsfullt att göra.