Jag har nog haft lite borderline i mig, eller kanske inte. Jag har alltid varit lugn som en filbunke och helt odramatisk. Tills jag blev sjuk i djup depression och psykos. Då låg känslorna utanför nej det är inte kul det. Men förr var jag rädd för nära relationer. Alla mina kompisrelationer var presterarelationer och inte mycket personlig insats av hjärta och smärta. När jag blev sjuk försvann dessa relationer jag kunde ju inte prestera med dem längre. De fortsatte sina prestationsliv och jag blev ett kaos. Men iallafall. Sen jag blev sjuk har jag någonstans prioriterat mina relationer. Även om det var tufft med alla föreställningar som finns om psykfall.
Nu har jag och dom, jobbat på ömsesidiga relationer. Och jag har vågat vara kvar. Vågat satsa.
Till saken hör att jag flyttade en hel del som barn och det innebar alltid byte av skola och kompisar. Efter något eller några år flyttade vi igen. Det tar ett par år att få starka relationer tycker jag. Jag hanterade flyttarna genom att vara här och nu med de kompisar som fanns där och då. Tappade kontakten med alla andra. Orkade öiksom inte känslomässigt hålla fast vid alla. Det betyder att jag har många avklippta relationer. Och slutade knyta an. Utan gled in i att prestera istället. Och den banan omintetgjordes när jag blev kraschsjuk.
Tror stt de många flyttarna gjorde mig lite borderline. Och barnvåldtäkten. Har alltid varit rädd att bli lämnad i relationer med män. Har lämnat. Även bra relationer. Har aldrig trott att de skulle stå ut med mig om jag verkligen visade vem jag var. Inget dramatiskt direkt men depression och galenskap.
Kan förstå och ha känsla för Pimeds utbrott mot bakgrund av hans problematiken. Psykisk ohälsa kan vara dramatisk och väldigt slitsam. Och så kanske droger uppe på det. Jag känner mig sällan provocerad av Pimed. Han är som han är med diagnoser och bakgrund. Ibland rinner sinnet över kanske mer på dem som inte är så gamla i sjukdomsträsket. Vi som varit med länge är ofta luttrade. Av egna erfarenheter och andras beteenden.
Hur som helst. Försök att inte vara så långsinta utan gå vidare. Här och nu. Och förlåt.
Vad jag vet så är jag den som har varit längst tid i det psykiatriska sjukdomsträsket på Viska. Kom in på mentalsjukhus 1968. Så det går inte att skylla på att jag är ny i gamet.
Även vi kan vara labila ibland Geta. Eller hur eller. Att överhuvudtaget vara psykiskt sjuk är ett major trauma. Och du pratar ju om att förträngningsmekanismerna minskar när vi blir äldre. Och jag pratar om att löka. Vi har väl alla vår last i bagaget.
