Har terapi hjälpt dig?

schizo,

Tycker du att det är svårt att göra en klassresa idag? Kommer sällan läkare från fattiga förhållanden?
Det är ett problem om terapeuten mest tänker på sin egen karriär under terapin.

Samtalsterapi har hjälpt mig relativt mycket. Jag har bl.a fått en massa nya infallsvinklar på hur jag kan lösa problem som uppkommer.
Dessvärre hade "min" terapeut egna inre agressioner att brottas med, som inte sällan gick ut över patienterna. Det är mycket negativt
att det är så har jag läst i en trovärdig bok som handlar om just psykodynamisk terapi.
Så det gäller att man har tur och får träffa en lämplig yrkesutövare när det gäller terapi.

Geta skrev: schizo,

Kommer sällan läkare från fattiga förhållanden?

Det är helt klart en snedrekrytering i läkarkåren där barn till akademiker, i synnerhet barn till läkare, är överrepresenterade. Hur det sedan påverkar det bemötande man får / ipplever sig få som patient kan jag inte svara på.

Vid schizofreni kan man ha svårigheter att lösa problem och det är ett kognitivt symptom. Läst att det finns en behandling där man får lära sig strategier för att lösa problem, som inte är psykoterapi. Det är möjligt att kognitiv rehabilitering förbättrar problemlösningen också, sedan om det kommer läkemedel som förbättrar kognitionen så kan det också bli en förbättring.

Geta skrev: schizo,

Tycker du att det är svårt att göra en klassresa idag? Kommer sällan läkare från fattiga förhållanden?
Det är ett problem om terapeuten mest tänker på sin egen karriär under terapin.

Hej Geta.

Hur man tolkar undersökningar är naturligtvis individuellt, men de få som gjorts visar på klara samband när det gäller eftersökta utbildningar, som läkarlinjen. Utifrån en sådan undersökning sägs det om social rekrytering:

"I jämförelse med kön är den sociala bakgrunden bland de studerande mera
sned; ungdomar från arbetarhem är fortfarande i många fall starkt underrepresenterade. Visserligen har andelen ökat under de senaste åren och detta gäller speciellt för de mindre högskolorna. Där utgör de studerande med arbetarbakgrund nu närmare en tredjedel av samtliga högskolestuderande eller ungefär samma andel som av hela befolkningen i motsvarande ålder (Forneng 2005).
Inom de längre och mer eftersökta utbildningarna är de lägre samhällsklasserna däremot mycket sparsamt företrädda. Vid till exempel arkitekt- och läkarprogrammen utgjorde de i början på 2000-talet knappt 10 procent, en siffra
som varit ganska oförändrad under decennier (Högskoleverket 2004 s 18)."
www.ped.gu.se/pedfo/pdf-filer/svensson_a.pdf

Det är ju läkarna som möter patienter från hela befolkningen. Att patienter med hjärt och kärlproblem som tillhör gruppen arbetslösa eller grupper som har mindre statusfyllda arbeten och därmed mindre lön, får sämre vård än grupper med högre status är ett känt faktum. Undersökningar finns, det är bara att söka på nätet.
Varför samma förhållande inte skulle råda när det gäller psykiatriska sjukdomar är ologiskt.

Det har naturligtvis inget att göra med dåliga ambitioner eller oginhet från läkarkåren. Det är bara så sociala samband och ojämlikhet tar sig uttryck. Speciellt när det finns sparbeting hela tiden. Pengarna måste kapas någonstans.

Det jag har funderat på är att personer som saknar arbete och familj prioriteras ner inom sjukvården.
De som gör mest nytta får den bästa vården. Det talas inte högt om prioriteringar men visst har man en lista över vilka som ska gå i första hand.