Varför i HEL*ETE

jag har varit med om samma sak, men jag har barn med tjejen i fråga. Men jag försöker lappa ihop förhållandet, sätta sjukdomen åt sidan och kämpa för att vara mänsklig och inte en belastning. Min sjukdom är mitt problem, det är inget som min flickvän,mina föräldrar, mina vänner eller någon annan ska behöva lida för eller känna ansvar inför. Det är mitt problem, och det är bara jag och vården som har något med den att göra. Din bekantskapskrets ska inte vara dina vårdare! Hoppas det löser sig för dig. Men det kan jag nästan lova dig att det gör, även om det kan ta ett bra tag. HÅLL UT! :be

Nu när det gått ett tag så känner jag att jag kanske kan komma att klara mig ur detta, men det går inte snabt direkt.

Jag vill tacka alla som kommit med possetiva kommentarer.

Varför hon lämnade dig? Du kanske är fet?

Mhortz skrev: Nu när det gått ett tag så känner jag att jag kanske kan komma att klara mig ur detta, men det går inte snabt direkt.

Jag vill tacka alla som kommit med possetiva kommentarer.

Härligt att du mår bättre!!!

Väteatom skrev: Varför hon lämnade dig? Du kanske är fet?

Jag är underviktig

Mhortz;
Du vet lika väl som mig varför det tog slut mellan oss,Jag älskar dig så mycket som det bara går att älska.
Men jag orkar inte
När du blev sjuk tog jag hand om dig,ensam.
Jag försökte få dig att äta
såg till att du bytte kläder
tvättade dig
vaktade dig dygnet runt
På nätterna tvingade jag dig att gå att lägga dig,trots att du sov max 3tim/natt,så att jag skulle få sova,varje gång du rörde dig vaknade jag.
Du var rasande på mig då
men då visste jag i alla fall att jag existerade
mesta dels av tiden ignorerade du mig,såg aldrig på mig
,pratade aldrig med mig.
Men jag bet ihop,för jag älskade dig och du var sjuk.
Sedan blev du inlagd och jag blev kvar här ensam medan jag långsamt kunde ge mig själv tid att inse vad det var som hade hänt.
Jag var rädd att de inte skulle ta hand om dig ordentligt.
Ekonomin var kraschad och jag försökte reda ut vad du hade gjort medan inkassobreven välde in,och vad skulle jag göra?
Du var inte ensam att nå botten,vi var två om det.
Men den sista spiken i kistan ,så att säga var;ditt uteslutande av mig
det klarade jag inte.
Du hade förbjudit läkarna att tala med mig om dig
Jag fick inte följa med på dina undersökningar.
sen skickade de hem dig och jag fick ta hand om dig igen och så fortsatte det.
Tills jag inte orkade mer
Jag var ensam på alla sätt utom till namnet.
Jag kanske är naiv men jag tror inte att det tog slut för att "det inte var meningen",alla människor har helt enkelt en gräns för vad de orkar och jag höll på att gå under helt av sorg.
Varje dag kämpar jag mot mina egna känslor,mot min önskan att gå tillbaka till dig.
Men jag kommer alltid att finnas i ditt liv.
Du är och kommer alltid vara en del av min familj
Vi älskar dig allihopa