Känner igen hur du beskriver en negativ tankespiral. Till slut blir hjärnan alldeles chokad med bilder och idéer om hur det skulle gå till.
Jag har en vän som tog massvis med tabletter, men han vaknade.
Många som har överlevt kan beskriva en annan känsla av tacksamhet och lever kanske mer dag för dag.
Sedan åldras vi. Du kan få vara frisk i övrigt. Du kan få nya vänner. Förr eller senare möter vi ändå döden, men kanske mer som en jägare snäll.
Det är så oerhört plågsamt med självmordstankar och det är lätt att som utanförstående säga någonting typ, skärp dig, eller sluta med det där. Det väcker rädslor, visst, och total oförståelse ibland, många blir arga. Men bry dig inte om vad någon annan ska tycka. Visst, din familj blir ledsen, men om du fick en stund till att välja... Du får leva, och du får ta plats här i livet. För din egen skull, du kanske skulle ångra dig.
Ge dig själv en andra chans, för att DU är värd det. För att DU förtjänar det. Ta hand om DIG.
Jag säger detta lika mycket till mig själv. Trösta, trösta...
Ak00
Trots att jag just nu känner mig någonstans där själv, så vill jag inte att du ska fortsätta ge dig hän åt våldsamma tankar.
Kom ihåg också att du kan ringa 112 i ett absolut nödläge.
Trots allt lidande, alla svåra känslor, all ensamhet och förvirring, så finns det hopp. Vi är alla en del av något större.
Igår var det midvintersolstånd, det vill säga den mörkaste dagen på året, men nu har det vänt, vi går mot ljusare tider.
KRAMAR
/Sofie
