Smyger med sjukdom

har lärt mig att det inte är nån ide det där. folk tittar på en konstigt och verkar inte förstå. eller så tycker de man är konstig som säger något sånt till dom, eller pratar öppet om det, som om det är så djävla hysh hysh, visst vill man inte blotta sig öppet för alla hursomhelst. men prata om det då man kan och känner för det måste man väll få?
Även om jag har en tendens att bli riktigt pratsam när jag är full så ljuger jag ju aldrig, Är bara synd at folk ser annorlunda på en efteråt.
Som om man har böldpest eller nått..

Både min mamma och mina två systrar vet om mina problem.
Men ingen av dem verkar förstå varför jag beter mig om jag gör.
Det är som om det ite vill förstå att det är allvar och inte nått jag kan växa ur eller skärpa mig från.
De förnekar skiten. just snyggt det där..

Nej det är svårt att smyga med sjukdomen.
Det är omöjligt att vara helt medveten om hur
man uppfattas av andra, för att kunna ändra
beteendet.
Man kanske inte orkar eller vill.
Tror att när man blir äldre så tolereras en viss
avvikelse bättre.
Försöker dock inte bete mig konstigt mer än
nödvändigt.
Just nu uppfattar jag inte det som problem.

Det känns skönare att inte behöva smyga så mycket med sjukdomen. Berättade för en släkting som jag kommit mycket nära genom åren att jag har en psykossjukdom och att jag medicineras för den. Mer tycker jag egentligen inte att jag behöver berätta för honom.
Jag har lättare och lättare för att prata om det här tror jag, nu när jag börjar förstå hur den här sjukdomen fungerar.

kram Fredrik

Hej Isa-Alise, vad är det för bok du skrivit om man nu får snoka på det sättet. Jag blir bara så väldigt nyfiken. Du får gärna skriva personligt med. om du inte vill att alla ska läsa.