Självstigma och öppenhet

Jag är ju öppen kring min problematik genom Peer föreläsningar. Men jag har börjat bli trött på att tjata om det. Jag börjar känna mig färdig.

Jag känner ingen plikt att tala om min psykiska hälsa med vem som helst för att minska på stigmat.
Det orkar jag helt inte. Jag flyttade hit till den här stan för 20 år sedan, där ingen kände mig. Försöker
så mycket som möjligt att vara anonym, men förstår att idag känner många igen mig.

Nej det är ju så, alla springer inte och pratar om sina sjukdomar oavsett vad det gäller.

Tror inte att det är så mycket stigma i förlossningspsykos som med schizofreni. Förlossningspsykos har en naturlig orsak. Det ser man sällan vid schizofreni.

Öppen med sin diagnos skall man vara mot familj och vänner, men i övrigt skall locket vara på.

Självstigma är självdiskriminering på liknande sätt, som allmänheten diskriminerar och resultatet blir också ungefär det samma t.ex vill inte arbeta eller studera p.g.a inkompetens. Skadliga tankar om sig själv och negativt beteende inåt ger dålig självkänsla och självförtroende.

www.viska.se/sjalvhjalp-2/sjalvhjalpsrad...MDBlNGx2c3RpZ21hIl0=

När bekanta undrar varför jag är sjukskriven, säger jag antingen att det är stressrelaterat eller "att jag gick in i väggen för några år sen". Det är väl sant, men inte hela sanningen.

Någon undrade vad som händer om jag inte tar mina mediciner dagligen, och mitt svar blev att jag får extremt mycket ångest. Sant även det, men inte hela sanningen.

Psykosrelaterade ämnen håller jag tyst om.