Jo, men hjälp måste man själv söka, det är den filosofin som gäller. Ibland vill folk att tvångsåtgärder tillämpas. Jag är en sådan som behöver distinkt hjälp för att ha en någorlunda ordnad tillvaro. Jag vet inte hur långt man kan gå att hjälpa ngn annan? Att gå så långt att man riskerar att förlora sitt liv. Jag menar inte att lägga ord som inte finns i din mun, jag själv befinner mig också som Saari i en moraliskt dilemma.
Jag känner som schizofren, att jag har svårt att släppa människor inpå mig. Jag har hamnat i den sitsen, att för att känna ett ansvar för en annan människas känslor, då måste jag släppa hela min sjukdomsbild och dem förmåner jag nu har, till att ta ansvar för en annan människas liv. Hur långt måste man gå, för att utplåna sin dagliga tillvaro. Har jag förmågan att växa, till att ta hand om en själv på ett normalt sätt.
Det är hela tiden för och nackdelar som vägs mot varandra. Ursäkta om jag blev lite otydlig. Att våga är viktigt, men hur vågar man? När hela ens framtid står på spel? Hur ska man kunna veta vilka instanser man ska kontakta för att få hjälp? Det är väldigt svåra beslut man måste fatta inom en kort tid, livet blir ibland en chanstagning!
Vars är världen på väg?
