Några veckor efter att vi bråkat skrev hon till mig och bad om att få låna mitt leg. Jag kunde inte göra annat än att skratta, jag trodde inte hon menade allvar eftersom det är en helt befängd fråga. Hon "ville se var hon hade folk" och jag påminde henne om att hon tycker att jag förstört hennes liv och att vi antagligen inte var kompisar längre, men hon ville ändå ha legget. Jag sa naturligvist nej och hon blev förbannad, började helt oprovocerat skriva om att jag och mina kompisar var löjliga. Jag fattade ingenting, skrev bara ok som svar. Jag tog inte åt mig det minsta, det var ju helt klart någon försvarsgrej hon körde med när hon inte fick som hon ville. Nu efteråt tror jag att hon måste varit påverkad, eller så var hon bara rätt och slätt dum som ens orkade skriva och fråga.
Jag är inte rädd längre. Jag är visserligen rädd när det är mörkt ute att jag ska stöta på henne och hennes kompisar, men i min lägenhet har jag ett bra överfallslarm och känner mig trygg. Jag har också berättat för mamma och pappa om det här.
Jag får höra väldigt lite om henne. Mamma jobbar med hennes styvfar, så lite får jag höra därifrån. Hon bor inte längre där men det är ingen nyhet för mig, för hennes mamma slängde ut henne. Hon har så lite kontakt som möjligt med dem och berättar ingenting. Styvfadern sa att hon blivit anmäld igen men att hon inte berättar varför och att hon har all rätt till det eftersom hon är 18, men jag vet ju vad det är för anmälning...
Jag frågade min sockontakt om hon kunde säga något om läget, men hon får naturligtvis inte säga något. Däremot kunde hon berätta hur det gick till när en anmälning kom in och vad som gjordes och jag antar att det var kodspråk för vad de gjort.
Jag sett henne någon gång och jag förstår att jag egentligen inte behöver vara rädd alls eftersom hon har nog med sitt eget. Hon har inte tid, ork eller energi att bry sig om någon annan kan jag tänka mig.
Jag har i alla fall sagt upp all kontakt jag har med henne via nätet, på communitys och msn. Jag tänker inte så ofta på henne, jag har inte tid, ork eller energi att bry mig. Hon får klara sig själv och vår vänskap höll inte för det minsta lilla. Och jag har lärt mig att inte anförtro andra om vad det är för mediciner jag har om jag inte litar på dem. Problemet är att jag i alla fall trodde att jag litade på henne. Jag tycker att jag är rätt försiktig med att berätta i överlag, men jag kommer absolut att hålla hårdare på att vara tyst om sånt...
