Jag har inte så höga krav, inte längre. Dom flesta i min omgivning vet om att jag inte klarar så mycket, ibland tror jag till och med att jag har för lite krav. Men jag vet inte riktigt...
Men jo, jag har några personer som jag brukar prata med som alltid har orkat med mig när jag mått sämre. Men nu känns det som att det inte går längre. Mina kompisar frågar varför jag inte pratar med dom lika ofta, en sa att det känns som att jag försöker "hålla ett avstånd"... jag har börjat säga nej när dom ringer och frågar om dom får komma över.
Det känns som att jag tappar verkligheten.
Nissegossen skrev: Kan du själv berätta varför du inte vill stanna kvar och i så fall ifrån vad?
För att det känns som att jag har förstört allt, som att det bara är en tidsfråga innan världen kommer explodera och allt kommer vara mitt fel. Det kanske låter konstigt, men jag går bara runt och väntar på undergången. Det känns som att jag har svikit mina vänner en gång för mycket. Skolan går rakt åt helvete (ursäkta uttrycket), förra veckan frågade min mentor om jag ens ville gå kvar i skolan. Min familj... mamma orkar inte mer. Jag gör så att hon mår dåligt. Och det är lättare att tänka att det vore bättre om jag inte fanns...
Jag träffade min psykolog idag, och han verkade förstå att jag inte mår så väldigt bra... ett tag ville han att jag skulle träffa läkaren... men det vart inte så. Ska dock träffa psykologen imorgon igen. Misstänker att han vill lägga in mig... och jag förstår jue varför oxå. Fast jag är inte säker på att jag vill... jag vet inte vad jag vill.
Psykologen pratade även om mediciner (jag har bara en "vid behov medicin" för ångesten)
Författare till inlägg
