Ja, zoegas, jag tycker att boken är bra. Hannes Råstam har gjort ett otroligt bra jobb, just därför att det är så mycket material från så många olika håll. Och det är säkert svårt att både överblicka, granska och filtrera. En alltför noggrant skriven bok kan nog lätt bli tråkig för läsaren. Eller, tvärtom, att det kan kännas som att man "skummar" igenom ett material där det borde finnas fakta, bevis eller information, som inte finns med. Antingen inte finns med, för att det inte väcker någon sensation eller spänning. Eller för att det verkar hamna inom ett annat ämnesområde. När jag läste en artikel i dagens Metro, säger Metros rättslige expert Stefan Wahlberg"
"Wahlberg påminner om att Bergwall från början sitter på Säter för andra brott (stöld, grov stöld och grovt rån) som han dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård för 1991.
–?Så de här morddomarna har inte påverkat det faktum att han sitter frihetsberövad, och om han frias från samtliga så står han ändå under rättspsykiatrisk vård, säger Stefan Wahlberg."
www.metro.se/nyheter/snart-kan-h
... fP1Dy1E8Y/
Experten har sannolikt rätt och Sture Bergwall kanske har det bäst där han är, men det borde väl ändå leda till att man också går igenom hans gamla brott och domar. Vad jag förstår så var bankrånet, iklädd tomtemasker, långt ifrån ett hotfullt och våldsamt brott. Hans medbrottsling fick, om jag minns rätt, tre års fängelse.
Det man borde göra i så fall, som en slags upprättelse för allt som Sture Bergwall har utsatts och utsatt andra för genom dessa fel i bevismaterial och rättegångar, är väl att garantera honom ett lugnt och inte så utsatt liv.
Sedan hoppas jag att man går igenom vilka fakta och vilken information som hör hemma var. Att man inte blandar ihop det som bör räknas som juridik, med medicinska fakta, psykoanalytiska hypoteser eller synsätt från objektrelationsteorin, med det som borde kallas för en human sjukhusvård.
Det finns tyvärr alltid, menar jag, hämndgiriga personer som kan vilja straffa Sture Bergwall för att han inte var den seriemördare som "brottsutredarna" hade hoppats. Att han, trots all utbildning, vetenskaplig forskning, arbetslivserfarenhet, personlig erfarenhet, kunde påverka "experterna" till att tro att SB begått morden och alla hemskheter kring dem. Att de, eftersom de känner sig lurade, besvikna och bedragna, ser honom som "syndabocken", istället för att ifrågasätta sina egna metoder och urvalsprinciper när de ställs inför olika bevismaterial.
Att Sture Bergwall, då Thomas Quick, när han gick i psykoterapi och sedan förhördes om morden, åkte till Stockholm för att läsa på i tidningarna på Kungliga Biblioteket, borde väl ha varit lätt för både Säters personal och de som arbetade med SB, att fråga honom om och eventuellt utföra "spaningsarbete" för att ta reda på vem han träffade och vad han gjorde när han var i Stockholm.
En annan sådan händelse som var lätt för brottsutredarna att ta reda på, var när han skulle ha utfört ett visst mord, men egentligen befann sig på sin egen konfirmation, tillsammans med andra konfirmander. Och där han bar på dopfunten, för att han skulle döpas, innan han kunde bli konfirmerad. Det var sådant som SB själv kände till, som hans konfirmationskamrater kände till och som, efter att brottsutredarna förhört människor omkring SB, också kände till och visste om. Utan att ta med det i utredningen.
När man läser om sådana medvetna val av fakta, kan man inte bli annat än arg! Eftersom de själva undanhöll bevis som skulle ha ifrågasatt SB:s egna utsagor. Liksom att SB använde sig av en medhjälpare. Men man fann inga bevis mot honom som skulle ha varit med SB om brott. Då man annars förlitade sig på SB:s berättelser, så gjorde man plötsligt ett undantag från den regeln också! Så när det passade deras berättelse, trodde de honom. Men när hans berättelse gick stick i stäv med deras, så höll de sig till den de ansåg vara rätt.
SB hade hört att han skulle kunna få psykoterapeutisk behandling i form av samtal. För att väcka och hålla intresset uppe hos läkare och terapeuter, började han skapa en berättelse som läkarna och terapeuten sedan förde vidare till polisen. Polisen tog det för sant som läkarna och terapeuten lade fram som "fakta". Som ledde till att SB anklagades för mord. Och SB:s berättelse fördes vidare till åklagaren. Vilket ledde till att SB fick en advokat. Som också trodde på SB:s berättelse. Som man skriver, så bygger det svenska rättsväsendet på att åklagaren lägger fram bevis och det är den anklagades sak och försvarsadvokatens uppgift att lägga fram motbevis. Och det är väl här som det uppstår en miss. Försvarsadvokaten ska bevisa att den anklagade är oskyldig till brotten. Men eftersom SB själv förklarar att han är skyldig, så ställer sig försvarsadvokaten på SB:s sida och vill på något vis betona att det SB har sagt, överensstämmer med verkligheten. Så SB har alla emot sig. Eller, om man så vill; har alla på sin sida. Eftersom de är övertygade om att han har gjort det han har gjort och sagt sanningen. Sedan blir det läkarens, vårdpersonalens, psykoterapeutens, polisens, åklagarens och försvarsadvokatens sak att förklara hur det har gått till. De har tillsammans skapat en berättelse som SB ska bekräfta. När han inte kan bekräfta det, i brist på vittnen eller bevis, så går alla medverkande in och "tillrättalägger" fakta och information, så att berättelsen, enligt dem, ökar trovärdigheten. Istället för att, vilket både läkare, vårdpersonal, psykoterapeut och försvarsadvokat borde göra, ifrågasätta berättelsen för att fria SB. För att få honom mera "medgörlig" och "samarbetsvillig" får han olika slags narkotika, t ex bensodiazepiner, t ex Xanor.
Och SB får det han vill ha; droger, uppmärksamhet, och att bli någon i andras ögon. Vad hade hänt med honom, annars?
