Kan jag bli tvångsinlagd utan polisdom?

Nu är det illa här igen och jag undrar om allt ens privata måste spelas upp ( se nedan ang. polisdom ) offentligt ifall
man blir tvångsinlagd?

Jag befinner mig som sagt mycket knivigt till och har ingen kontakt med några myndigheter, och ifall jag tex. skulle erkänna försök till brott, så tror jag att risken finns att psykiatrin lämnar över mitt ärende till polisen. Och det skulle vara beklagligt eftersom jag har släkt som fortfarande lever och att jag ev. själv kan få uppleva bekymmer för dessa smutsiga byk.

Nissegossen gav mig ett råd tidigare om att mitt enda sätt att få tala anonymt om detta
var att gå till en katolsk präst. Jag har funderat över det där, men aldrig riktigt kunnat räkna ut så att genomförandet ska bli riktigt, för i detta måste ju också då ingå att jag övertalar kyrkan att hjälpa mig in hos berörda myndigheter. ( lycka till med detta säger jag till mig själv )

Nej, kanske att jag kan kontakta psykiatrin själv, dom tycker redan nämligen att jag är tokig, men dom kan inte förstå till vilken grad. Jag vill inte explodera, så det är liksom detta jag försöker hålla under kontroll, men tiden är inte på min sida ifall jag inte kommer på ett bra sätt att överlämna mig.

Kan det inte vara vanföreställningar?

Jag kan ju inte säga allt, det är ju bara det...

Då är det ju isåfall helt omöjligt, jag har försökt i några år nu att komma på ett sätt, men ska man då tvingas begå brott när man försöker lösa det så smidigt man bara kan?

Myndigheterna måste ju förstå själva att medborgaren inte kan vika ned sin karaktär och gå med på en ensidig förhandling, för i det fallet så riskerar man ju återigen hamna på detta armslånga avstånd från fienden ( eller staten om man kallar det så ).

Vad jag menar med ett armslångt avstånd, är alltså att man riskerar att hamna i nån slags öppenvård, och det är ju ungefär som en annan redan lever här ute i samhället. Människodjur som mig måste dom låsa in kraftfullt och i det att dom isolerar mig så får jag själv också en annan frihet, paradoxen blir ju sån, för att i det fallet så kan jag själv kontrollera min situation.

I en öppenvård så blir det ju socialistiskt, snöret spänns och slaknar alltefter hur staten anser att man ska bete sig, så man vet ju aldrig själv vad man kan göra för att behaga. För mig personligen så godtar jag inga kompromisser, kanske att jag kan bli tvingad emellanåt men i princip så är det ju min ståndpunkt, så fienden måste vara mig mycket, mycket nära.

För det är ju samma åt andra hållet, jag är ärlig mot staten, och då kräver jag samma sak tillbaks. Att många andra ständigt kompromissar är ju upp till dom, men jag föredrar om jag kan att stå jämbördigt.

Det här som jag beskriver behöver heller inte vara helt akut, i värsta/ bästa fall så kan jag dra ut på det i några år till. Detta ifall ni undrar varför jag med jämna mellanrum ställer denna fråga till Viska.

Tror inte att privata saker tas upp i samband med att man döms till tvångsvård av Förvaltningsdomstolen (Obs! ej polisen). Däremot det du berättar kan hamna i journalen, som dock ej är offentlig.