Tror jag funnit "grunden" till mina psykiska probl

Hallå min kära Viska-familj.....

Denna helg har både jag och min make försökt gräva så djupt det bara går, i min psykiska "obalans"...
Vi hade redan bokat i veckan att vi skulle prata ut om min röst-period. Jag har liksom aldrig velat berätta allt för honom, vad som sades och "krävdes" av rösterna, i och med att han själv har mått så dåligt över situationen som var. Kunde inte lägga sin skuld bakom sig - utan varje gång vi pratade om röst-perioden fick han panikångest för att han inte tog tag i saken tidigare... Men så berättade han att hans ångest hade fått ett avslut i års-skiftet. Så våran "date" blev bokad...

Jag var väldigt nervös innan - var rädd för att han skulle tycka att jag var "nersmutsad" av det jag hade hört och upplevt.... Så helgen blev mer att jag istället fick panik-attacker och floder av tårar som strömmade ner över mina kinder...
Till slut kände jag att - Nej, det var dags att istället försöka finna ut orsaken bakom att rösterna blev enda "utvägen" för mitt psyke.....

Jag har alltid känt mig som en "alien" i min vuxna familj - och även de har sett på mig, med samma sorts frågande ögon. Varför var inte jag som dem....typ....
Jag gjorde en avslappningsövnig som istället inriktade sig enbart på att minnas de positiva sakerna från min tidiga barndom. Jag var ju ½ år när jag flyttade till Jordanien och bodde där i 5 år. Min familj är ju svensk men jag har aldrig kunnat "fungera" som svensk....
Mina första modersmål var svenska och arabiska. Jag var den enda i vår familj som kunde arabiska flytande och jag talade med alla jag bara kunde råka på och fick snabbt en plats i deras hjärtan.
Jag blev mer och mer en "iaktagare". De arabiska flickorna var jag inte så intresserad av - de var inte så förtjusta över mitt blonda hår. Men de vuxna och pojkarna var alltid fina mot mig. Jag blev mer och mer en "arabisk liten pojk-vasker" <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->
Jag satt alltid på huk, med armarna utsträckta, lutande mot knäna och åt av mina rostade kikärtor och pumpafrön. Såg på alla med nyfikna ögon med en varm, trygg glädje inombords... Jag umgicks helst med araberna för mina föräldrar var ändå upptagna med jobb osv.. Mina syskon gillade inte folket - de var ju äldre än jag, och svenskar i sitt hjärta. Så jag umgicks nästan alltid själv med "mitt folk" och fick en fantastisk inblick i deras vardagsliv.
Konflikten för mig blev när vi flyttade därifrån - mitt "hemland" blev liksom "bortrövat" från mig. Jag kom till Sverige och alla la all sin energi på att få bort "vild-ungen" inom mig. Få bort araben hos mig.. Plötsligt skulle jag borsta mitt hår och ha fina klänningar på mig. Sluta prata arabiska och bara lägga all koncentration på att bli en svensk flicka. Lära mig alla svenska traditioner och barnvisor. Ingen ville mer prata om Jordanien - utan alla bara sa hur skönt det var att vara tillbaks i Sverige (ett land som jag själv inte var bekant med). Jag kände mer och mer att jag förlorade mitt fotfäste. När alla skällde på eller visade sin avsky osv, mot araberna, kändes det som om de även riktade det mot mig.
Jag sa alltid till alla att jag var från Jordanien och att jag var (åtminståne) halv-arab. Men ALLA gjorde det väldigt klart för mig att jag inte var arab någonstans - utan hel-svensk. Till och med psykvården.
Men i mitt hjärta var ju Jordanien min uppväxtplats, mitt "hemland". Det var där jag utvecklades från nyfödd - till ett 5½ år gammalt barn.
Det kändes som om alla såg ner på mig om jag betedde mig "arabiskt" så jag kämpade, dygnet runt, till att bete mig "svenskt". På så sätt blev jag mer och mer ifrån-kopplad mitt "essens", mitt ursprung, mina egna tankar och upplevelser... Blev mer och mer som "andra" ville forma mig. Därmed blev jag mer och mer kluven och tvivelaktig på mig själv - sen vips - blev jag alltmer sjuk.... tills slutligen rösterna styrde mitt liv....

Om någon annan här känner var sin "grund-start" till sin sjukdom idag är - hade det varit ytterst intressant att få höra..... Ni får även gärna PM:a mig om ni hellre vill...

XOXOX - malin71

Oj, det var ett långt inlägg. Du har säkert rätt, Malin71, att grunden till din psykiska instabilitet beror på att du har haft slagsmål i hjärnan mellan dina två roller: vild-ungen och den väluppfostrade flickan. Fast, jag är ingen expert på sånt. Experter kanske har en annan syn på saken.

Själv tror jag att jag har ett strukturellt fel på hjärnan som inte påverkar mig så mycket. Det märktes nog i tonåren, för jag har en delpersonlighet som jag ser som tonårig och som verkar sakna känslor. Han saknade lust att göra saker och fungerade dåligt i de sociala sammanhang han tvingades vara i. Accepterades inte för han var ju elak. Istället utvecklade jag nog min andra hjärnhalva och blev mer som en duktig flicka. Då blev jag mer accepterad i skolan men inte bland kvinnor. Jag blev ju som en väninna...

Detta ledde till en livskris vid 20-årsåldern. Då blev jag tillslut så deprimerad att jag blev kataton. Lystrade inte ens till mitt namn tillslut har det berättats för mig. Man väckte mig med dubbel omgång elchocker. Har sedan gått i psykoterapi och är idag i balans tack vare en liten dos antipsykotika. Men, hör snälla röster fortfarande ibland. Helt normal är jag inte men har hittat en personlighet som fungerar. "Tonåringen" jag nämnde finns som en röst. Han lever på mina känslor har jag förstått. Min kvinnliga sida är också en röst, fast sitter på andra skuldran vid andra örat. Mitt Jag har jag i mitten och är tapper.

Det var min historia. Har utelämnat det schizofrena för att inte göra historien för komplicerad. Tycker inte jag har fått nån hjälp av psykiatrin att förstå mina röster eller varför jag beter mig som jag gör trots att jag gått i terapi i över 5 år. Har väl varit för deprimerad och förvirrad för att det skulle gå.

malin71,
det måste vara en väldig tillgång att kunna Arabiska. Det har
varit efterfrågat på senare år och det verkar vara väldigt få
svenskar som kan det. Har du underhållit språket även sedan
du blev vuxen?

Hej, Geta....
Tyvärr har mitt psyke förträngt arabiskan.
Vi var i Sverige i 2 år. Sedan när vi flyttade vidare till Saudi Arabien - hade min arabiska och även engelskan, som jag oxå kunde flytande, försvunnit. Även fast jag gick på arabiska-lektioner sedan i Saudi, kom den aldrig tillbaks. Engelskan fick jag till slut tillbaks eftersom jag gick i amerikansk skola, men det tog nästan ett halvår.

Hade gärna fått tillbaks min arabiska - ska se om det finns bra kurser för just Jordanska arabiskan. Dialekterna är så olika så jag tror att det är just den Jordanska jag behöver för att "få loss" resten...

XOXOX - malin71

Jag har läst att utomeuropeiska invandrare har en förhöjd risk att drabbas av schizofreni och särskilt om de är integrerade i samhället. Om de lever i Sverige med sina landsmän, så minskar risken. Kanske kan uppväxt i en främmande kultur också innebära en ökad risk, men det har jag inte läst något om.

Det är ett problem med att flytta i känsliga åldrar. Vi flyttade till en annan del av staden när jag var 13 bast. Såg emmerdale farm som dagens höjdpunkt.

Först vid 16 års ålder slog jag mig lös och gick på bio själv, sedan dess har ensamheten hängt på.

Kanske jag var en liten familjegosse? Tyst och försynt, ställde inte till med större problem annat än att det kunde lösas genom tystnad eller tillsägelse inget allvarligare än sådana incidenter förekom.

Men tragedi är det inte, dessa 4 år satte sin prägel på en. Folk frågar sig varför jag inte litar på dem, ja det vete sjuttsingen hur man ska kunna lita på ngn och lämna ut sin själ till härdsmälta.

Jag förstår dig Malin, dem förstod inte att du var nyfiken, det hade varit mer medmänskligt att låta dig stanna kvar i Jordanien hos ngn fosterfamilj. Men vad du kanske kan göra i vuxen ålder? är att åka tillbaka till jordanien tillsammans med ngn duktig reseledare eller god vän.

Då kanske du till slut kan släppa Jordanien som ligger tungt över dig. Jordanien har en fin kungafamilj, med liten fattigdom. Kanske du kan skriva till ngn av hans sekreterare och förklara på engelska, att du aldrig har kunna släppa jordanien.

Men ser du med egna ögon, så ser du att barn har en mycket stark känsla för att skapa myter, som är en önskeverklighet. Den oskulden kan du nog låta växa upp i trygg förvissning om att du numera har back up med din make.