att gå in i sjukdomsroller

Jag avskyr att ha problem, men samtidigt vill jag vara sjuk, ja bli jättesjuk och åka in. Jag vill ha uppmärksanhet <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: --> Jag måste understryka att jag inte låtsas vara sjuk, jag har (haft) tvångssyndrom på riktigt, men jag vill ändå ha uppmärksamhet.

Sofia,

Kan du göra något annat som ger dig uppmärksamhet? Sjunga i kör, vara med i en teatergrupp, dansgrupp eller liknande?

Geta, när det kommer till de lite mer komplicerade psykiska tillstånden som personlighetsstörningar eller komplex ptsd är gränsen mellan sjuk och frisk inte alls lika relativt klar och tydlig som med schizofreni där det numera till och med går att mäta och registrera hjärnaktiviteterna. histrionisk personlighetsstörning innebär ju t.ex. att man måste stå i centrum hela tiden, och i en situation där det enda sättet att stå i centrum är att spela på sina psykiska problem övergår dessa från att bara existera till att också aktivt utnyttjas som manér av den drabbade ifråga. det gör inte de psykiska problemen mindre allvarliga, snarare tvärtom, och det följer exakt det mönster som gör det histrioniska till något stört.

samma sak med självsvält. många som svälter sig går ju runt och är nöjda och stolta över sin hemlighet, över att de lyckas få andra att tro att det är deras normala vikt och att de inte alls äter dåligt. är det mindre självsvält för det? det är ju för fan det som gör det till något stört. det mest störda är dessutom att de inte förstår själva att det är stört. men näerå, det är ju "självvalt" och därför är det inte på riktigt.

om man, som du frågade om tidigare, upplever att det är status att ha ärr efter att ha skurit sig, då är man pga störningarna i sitt känsloliv så blind för den oerhörda skam och utfrysning det innebär att man för tillfället upplever ärren som det enda som kan ge någorlunda människovärde i andras ögon. det är väldigt självdestruktivt och det finns inget som skiljer den självdestruktiviteten från den som får människor att skada sig trots att de inte vet om att någon annan gör det (ovetande barn t.ex.). det är också "sjukt" (trots om det inte innebär rösthörning eller verklighetsflykt). det har inget med simulering att göra.

det verkar finnas ett krav i många människors ögon på att allvarliga psykiska problem måste vara "naturliga", dvs totalt omöjliga att spåra tillbaka till kulturella förväntningar och trender. isåfall måste man ogiltigförklara varenda psykiatrisk diagnos, även schizofreni, och döpa om allt till "naturlig galenskap" som det bara kommer gå att ställa på djur.

många bär på en inre förhoppning om att allt som har med kultur och socialt samspel att göra per definition är friskt medan allt som har med ensamhet och utanförskap att göra är sjukt. eftersom man ingår i en gemenskap eller följer en modetrend om man skär sig eller bloggar öppet om sina ätstörningar måste man ju per definition vara psykiskt frisk, eftersom man just ingår i en större gemenskap. om man sitter ensam i en lägenhet och dunkar huvudet i väggen och inte vågar svara i telefonen är man däremot sjuk "på riktigt".

Jag skriver en bok, det kanske jag kan få uppmärksamhet för. Men det räcker aldrig, jag kan inte få tillräckligt med uppmärksamhet. Om jag får uppmärksamhet för mina talanger får jag knappt någon kick alls. Innuti mig finns något som säger att jag kommer att få uppmärksamhet om jag får mer problem, men det är bara det att även den kicken går över, den räcker inte. Det är typ som själslig anorexi: min själ vill må sämre och sämre, men det räcker aldrig, om jag mår dåligt vill den kmå ännu sämre, då "blir allt bra". Det är bara det att det blir det inte.
Men det är bara det att jag faktiskt FÅR uppmärlsamhet, på grund av mina skolresultat. Men jag känner knappt att jag förtjänar det, för jag tycker inte jag är duktig på riktigt. Uppmärksamheten räcker aldrig.

Sofia, på en världspolitisk nivå går det att jämföra med t.ex. armeniernas krav på erkännande av folkmordet mot dem. De vill ha erkännande för det de behövt utstå, vilket INTE är detsamma som att de VILLE bli utsatta för det. ändå säger många om detta: "gör det inte värre än vad det är, det var inte så farligt, ni vill bara ha uppmärksamhet".

Att jag har haft ätstörningar, det är minsann ingen jag ville att folk skulle veta när jag var mitt inne i den, men jag kände ändå att jag på något sätt valde det, för det fanns ett mål med ätstörningen, att dne skulle göra så att jag blev smal. nu var dte ju inte heller så att jag vilken minut som helst kunde välja bort den, tex "äh nu ska jag äta normalt" för då fick man ju ångest.

att jag fick psykos var definitivt inget jag önskade mig själv. folk kan väl tycka att skruvade hasch-trippar osv är coola, och ens tankar då är ju inte så långt ifrån psykos. men jag ville absolut inte bli nedbruten till noll genom en "psykopat" i min hjärna som bröt ner mig. det fanns inget åtråvärt i dte någonstans.

depressionen, självklart ville jag inte ha den heller, jag dog ju nästan, självklart ville jag leva ett någorlunda normalt liv istället för att förakta och hata mig själv, livet och människor så mkt så att jag inte orkade gå upp ur sängen.

MEN jag kan känna att mina psykiska besvär gör mig annorlunda och jag kan vara lite glad för att jag har erfarenheter som de flesta "vanliga människor" inte har. Jag har en liten känsla av att jag går runt i dne här världen och tänker "de vet fan inget om att vilja dö på riktigt, de vet inget om hur för djävligt livet kan vara". och jag kan njuta lite av det, att vara erfaren, fast man inte är så gammal. Sen kan jag gilla att jag har mina hemligheter och att INGEN kan se dem eller ana dem, för jag kan bete mig väldigt normalt om jag så vill...

jag vet inte om det här är en dålig jämförelse men man kanske kan jämföra det lite med någon som varit narkoman.

en person säger till mig: "jag har varit narkoman"
det är inte så att jag kommer säga "jaha, förresten vad fint väder det är idag"
nej jag blir nyfiken, ja vilken drog va det, jaha hur hamnade du där, hur tog du dej ur det, massa frågor kommer förmodligen fram.

lite så med psykisk sjukdom, tror jag. folk intresserar sig för dte som inte är normalt och har du varit psykiskt sjuk elelr narkoman elelr liknande så är nog många intresserade av att höra dej berätta om det, och folk vill vara intressanta. men jag tror ju inte folk går omkring och önskar sig sånna saker dör att folk sedan ska tycka de är intressanta, då finns dte ju andra sätt o bli intressant på, tex resa mkt elelr välja ovanligt yrke.

nu känns dte bara som om jag babblar på...