att gå in i sjukdomsroller

Ett försök till ett historiskt perspektiv (schizofreni).

Vad var/är bäst? För mig pekar det ändå på nu-tid fast det är en mycket lång väg kvar till acceptans och meningsfullhet

Före ca 1870. Byidioten som om våldsam blev satt på hospital fängslad i kedjor

ca 1870 - 1950. Mentalpatienten, isolerad, bortglömd och utsatt för experiment

ca 1950 - 1995. Blandning av mentalsjukhus, sluten och öppenvård men samhället tog ett helhetsansvar på gott och ont

1995 - Ska fungera i samhället men har pga stigmatisering, problem med ekonomin & bristande gemenskap (sysselsättning/jobb) inte riktigt hittat sin plats?

Jag kan inte se några fördelar att ha schizofreni utan det är enbart nackdelar. Det fanns visserligen en kvinna som simulerade schizofreni för att få sjukersättning, så det kan finnas enstaka personer som drar sådana fördelar av en schizofrenidiagnos, men eftersom de är friska egentligen så har de inga begränsande sjukdomssymptom som de lider av.

En akut psykos är skit rent ut sagt, jag ser till att medicinera, gärna i förbyggande syfte för att jag vill aldrig mer ha en psykos, i så fall tar den nog livet av mig.

Har nu inte haft så allvarligt att jag behövt lägga in mig på något sjukhus på 24 år och jag tar mina mediciner och är uppmärksam när jag börjar bli prepsykotisk och då stävjar jag det genom att se till att jag får sova samt att jag tar en extra dagsdos medicin på kvällen för att säkert sova och efter en natts riktig sömn, är allt normalt igen och jag är redo att ta tag i den nya dagen.

trance skrev: det pratas mycket om vad som är "riktiga" psykiska problem och inte. rösthörning, psykos osv anses vara helt klart riktiga medan självskadande i form av skärande är mer på låtsas. självsvält ligger nånstans mittemellan.

ni som hänger på viska, vill ni ha era psykiska problem eller inte?

Det handlar ju förstås om grupperingar. Vilka som är "bäst" där bäst i detta fall är den som har det sämsta livet.

Det är respekt att må jävligt dåligt. Helst ska man inte göra något åt saken för då mår man ju bättre och hamnar lägre i hierarkin.

Det är bra grejer.. <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

På tal om att man kanske på något sätt inte vill att en psykisk sjukdom ska försvinna, jag hade ätstörningar i 7 år (och jag mitt förhållande till mat är fortfarande vrickat), det styrde min värld, allt kretsade kring maten. Det jag idag frågar mig själv är, va fan sökte jag inte hjälp för? det skulle kunna vara så att jag skämdes för att prata med någon om det, jag anförtrodde nämligen ingen, inte ett ljud om mina problem. Jag gick runt och tänkte, det här ska jag minsann fixa själv och de ska fan få se hur snygg och smal jag ska bli. Men på ett sätt tror jag också att jag BEHÖVDE sjukdomen. Det var något att fokusera på, något jag kunde förändra, KONTROLLERA. en mening i mitt liv (fy fan va tragiskt att det va så). något jag kunde dyka in i, som folk dyker in i skolarbete, jobb, droger mm. sjukdomen blev faktiskt mitt sätt att överleva. mitt sätt att ta mej igenom dagarna, veckorna, åren.

det jag försöker säga är att ibland kanske man "behöver" en sjukdom, som det var för mig... (fast det gäller ju inte alla sjukdomar)

Sofia: jag tror att det enda du kan göra för att slippa söka så mycket uppmärksamhet hela tiden är att jobba på att stärka ditt självförtroende, sänka dina krav på dej själv och lära dej att bekräfta dej själv. "det är inte perfekt, men det duger" "jag är inte perfekt, men jag duger" är något man kan säga till sej själv ibland

erica, du har ju lyckats vända det till något positivt, dessutom ser du det som en berikande erfarenhet vilket jag tycker är bra. det visar att du ser möjligheter även i det dåliga och inte bara tänker "shit jag har haft sån otur, jag är så bitter" osv.

jag skulle inte vilja få mina tidigare problem ogjorda ens om jag hade möjligheten därför att jag ser dem som berikande erfarenheter som gjort mig mer ödmjuk i förhållande till andra människor. jag har blivit mindre fördömande och mer öppen för människor som har det jobbigt.