min kamp mot demonerna

trance skrev: ok, jag har insett att jag inte hör hemma här. men ni behöver inte ogiltigförklara mig ännu mer. det är just pga det här som jag inte söker hjälp, för jag vet att i slutändan sitter alla och skrattar bakom min rygg och tycker att jag kan gott klara mig själv.

Bästa Trance!
Jag hoppas det inte var pga av min fråga! För jag vet verkligen inte vad en demon är! Om du har problem med dem så tror jag på dig. Men om jag ska kunna stötta eller hjälpa dig måste jag förstå var det är. Det är helt ärligt trance!

På nätet såg jag en definition av demoner som motsatsen till änglar. Kan det stämma?

Styrka och värme till dig!
Potte

Om jag skulle prata med min läkare och berätta att jag upplevde demoner, så skulle han säkert se det som ett psykossymptom. Emellertid, så verkar du haft problem med demoner hela livet och då kommer saken i ett annat läge tycker jag, därför psykoser brukar börja tidigast i tonåren, även om det finns undantag. Kanske har du en personlighetsstörning med dragning åt det övernaturliga, som schizotyp personlighetsstörning?

Jag ville inte heller ta stark medicin först. man vill så gärna klara sig utan. men jag gjorde det och det blev bättre. rösterna blev snällare och mer hanterbara. Jag blev mkt lugnare.

hade jag varit du så hade jag verkligen gett medicinerna en chans iaf för några månader. tänk om allt blir bättre då? och även om det bara blir lite bättre så är det väl egentligen inte så "bara" heller?

jag trodde att jag skulle vara helt borta när jag tog mediciner, men nu när jag är medicinfri så ser jag ju att så himla stor skillnad är det faktiskt inte.

du pratar om bortslösade år... medicin och vård kan faktiskt hjälpa dig till att inte slösa bort fler år...

om att du vill klara dig själv. det ville jag också, det ångrar jag bittert idag, hade jag sökt hjälp för mina problem när jag var yngre så kanske inte allt hade gått så långt som till en psykos... jag tycker egentligen inte att det är någotr o vara stolt över att "man har klarat sig själv" även om jag många gånger verkligen inte har just "klarat" det. jag tycker bara jag var korkat envis och alldeles för stolt som inte tog emot hjälpande händer eller själv bad folk om att sträcka ut en hand.

För övrigt känner jag en slags trygghet i att jag har varit på psyk, nu vet jag att jag kan dit igen om jag inte klarar av saker och ting, det är en trygghet. Innan jag var där första gången så tänkte jag ju aldrig så när jag mådde för jävligt och ville dö "jag kanske ska åka till psykakuten". men nu vet jag hur det är där inne och jag vet att jag kan få tid därinne till att återhämta mig och att folk kommer lyssna på mig därinne. Vad som än händer så finns iaf psyk, och det är en trygghet för mig.

kram