Har ni kvar era föräldrar i livet?

Många ryser nog vid denna fråga. Det är ni som har era föräldrar kvar. Kanske i ett beroende, kanske i ett kärlek-hat-förhållande, kanske ett avslutat kapitel. Föräldrar berör, konstigt vore det annars.

Ingen av mina föräldrar är kvar i livet. Och det känns... bra. De var ofullkomliga i mycket och skadliga på flera olika sätt. Men det är klart att jag saknar deras positiva sidor. Min pappa var en mycket udda individ, fantastisk på matte men helt värdelös på allting annat. Min mamma var den där starka som verkar genom att spela svag. Hon hade en fantastisk utstrålning, rolig och spontan. Och de älskade mig.

Själv är jag inte lik någon av dem. Det är snarare min mormor som jag är lik. Vad brukar de säga? Att det hoppar över en generation.

Är påbrået viktigt? Varför ska man ta reda på sitt ursprung? Själv ser jag ingen som helst relevans i detta. Låt de döda vara döda. Lev ditt liv som om det vore det första(?!)

Båda mina föräldrar dog när jag var i 20 års åldern.
Det är både bra och dåligt för mig. Ju äldre jag blir desto fler minnen kommer det. Jag har ingen att konfrontera. Jag tror jag hade behövt ha den möjligheten.
Samtidigt är det skönt att de inte finns längre. Kan ju tydligt säga att de inte var några bra föräldrar.

Båda mina föräldrar är döda sedan många år tillbaka. Det känns på sätt och vis som en lättnad, då de inte längre behöver ha ont av min schizofreni. Jag upplevde att jag fick stötta mina föräldrar på många sätt medan de levde.
Jag tycker att det är roligt att ha koll på förfäderna.

Båda mina föräldrar är/var jättebra!

Trasslet kan ha varit vad som hände när deras föräldrar gick och dog, hux flux. Då kanske jag själv spårade ur... :skifta :skifta :tänk

/notwoodstock

Båda lever. Ingen/mkt liten kontakt med min far.

Båda mina föräldrar lever och jag hjälper dem varje dag. Tyvärr är min mamma väldigt besvärlig, så jag har jätteproblem, när jag skall hjälpa henne.