Har ni kvar era föräldrar i livet?

Min älskade Pappa dog för ett och ett halvt år sedan...Och saknaden efter honom är fortfarande stor o tung..Han hjälpte mig massor och var en mycket bra Pappa ..Ena dagen fanns han här pigg rask och alert en månad senare en dag efter min Födelsedag stängde dom rspiratorn och han somnade in med hela sin familj vid sidan om sig..Värsta dagen i hela mitt liv...Har min älskade Mamma kvar i livet..henne är jag hos flera dagar i veckan vi stöttar varandra...Hon är en bra Mamma som accepterar och låter mig vara som jag är och hjälper mig mycket...Jag ringer henne varje dag typ 5-6 gånger... :hjärta :hjärta :hjärta

Admin1 skrev: Båda mina föräldrar lever och jag hjälper dem varje dag. Tyvärr är min mamma väldigt besvärlig, så jag har jätteproblem, när jag skall hjälpa henne.

Det där känner jag igen från en kompis. Det har med begynnande demens att göra, sad to say. Min pappa blev totalsenil på bara två år och dog av undernäring och vätskebrist (på vårdhem). Det var hemskt. Jag borde ha anmält dom. De proppade i honom Haldol i för mig okända doser. Till slut låg han bara utslagen och gapade. Den bilden förföljer mig.

När han varken åt eller drack skjutsade de in honom i sköljrummet och lät honom dö mol allena. De upptäckte inte att han var död förrän många timmar senare.

Om det var Carema? Nix, ett vanligt kommunalt vårdboende. (F ö var DN:s reportage om Carema osann till stora delar. När dementin kom placerades den långt bak i nyhetsflödet)

Jag älskar mina föräldrar, de är i 60-65-årsåldern, o vet inte hur jag kommer att reagera när dom dör. Pratade med mamma igår, om hon dör så tar jag hand om hennes katt. Men man ska aldrig prata om sånt, då jag hade en kompis som vi satt o diskuterade om vi skulle komma på varandras begravning. Dagen efter körde han ihjäl sig...

Jag blev jätteledsen när min morfar och min farfar dog. Men jag hoppas för allt i världen att mina föräldrar inte drabbas av Alzheimers, som min farmor fick. Hon började bli snurrig redan runt 1990. Att se en släkting tyna bort... När farfar dog, så reagerade knappt min farmor på att hennes man hade dött (hon var så borta).

Min biologiska pappa dog för några år sedan. Det var hemskt. Jag fick dödsbudet en söndag och torsdag samma vecka begravdes han i södra Frankrike. Det är brukligt att begrava så fort där.
Under den här tiden var jag hårt medicinerad och klarade inte riktigt av att ta in allt som hände.
Jag och mina tre barn åkte ner...Så sorgligt allt var...

Min bonusmamma lever. Hon har aldrig kommit över min pappas död...Hon är den bästa, goaste, klokaste, finate bonusmamma man kan ha. :hjärta

Min adoptivfar bor nu på ett demensboende...Jag försöker hålla kontakten

Hans fru är svårt sjuk...Vi håller kontakt.

Min mamma eller hon som skulle vara min mamma har nu varit död i två år.
Det här är en kvinna som aldrig borde skaffat sig barn.
Mamma hade ett totalt gränslöst beteende...på alla sätt...
Hon hade också ett blandmissbruk.
Under hela min uppväxt behövde hon mycket stöd...ofta mitt i natten.
När hon fick lätta sitt hjärta för en tioåring vid tretiden på natten verkade hennes ångest lindras.
Allt var bara rörigt. Katastroferna avlöste varandra.
De jobbigaste bitarna går inte att ta upp, jag lämnar ut henne nog ändå.
Det finns förklaringar till hennes beteende...traumatiska upplevelse i hennes uppväxt...psykisk sjukdom och en ångest som på något sätt måste få utlopp.

Jag satt hos henne när hon dog...hon dog lugnt och stilla utan ångest, andnöd eller smärta.
Hon hade varit helt okontaktbar ett par timmar när hon öppnade sina ögon och tittade intensivt på mig. "Du är här, jag ser dig" sa hennes blick. Tio minuter senare var hon död.

Jag kämpade med min mamma under alla år...Man lämnar inte en mamma...
Men det var inte bara jag som fick betala ett högt pris...mina barn fick också betala.
Jag förstår de som tar avstånd från sina föräldrar.
Det kanske hade varit det bästa även för mig och mina barn...

.

Min mamma öppnade också ögonen precis när hon dog. Jag tror att det är en reflex.

Jag har sett en hel del människor dö eftersom jag under många år jobbade på en avdelning med hög medelålder.
Jag har svårt att minnas någon som fick ett så fridfullt slut som mamma.
Hon som haft ett så rörigt liv fick ändå sluta så lugnt och stilla.
Det är fint tycker jag.
Det kanske var reflexer som gjorde att hon tittade på mig men jag tror att hon på något sätt ville ge mig bekräftelse på att hon kände min närvaro och att vi ändå hade en djup gemenskap trots allt som varit.
En mamma... är en mamma... är en mamma