Har ni kvar era föräldrar i livet?

Utomjordingen: När jag skrev att man inte lämnar en mamma så menar jag att det var det som drev mig att inte bryta kontakten med henne. Alla skyldigheter, krav och skuldkänslor fick mig att fortsätta.
De som verkligen fick betala det högsta priset var mina barn. Allt det här med min mamma gjorde ju att jag mådde så dåligt att jag fick svårt att räcka till för mina egna barn.
Jag tror att både jag och mina barn hade mått bättre om jag hade brutit kontakten med min mamma men jag klarade bara inte av det.

Kanske.. Men nu har du lagt ner i dem att man inte sviker. Det är en bra egenskap att ha med sig i livet.

maria-w,

:hjärta

Jag klarade inte heller av att bryta med mina föräldrar. Jag glesade bara ut kontakterna. Efter det mådde
jag mirakulöst bättre.

Min mamma avled då jag var 15 år. Pappa dog i mitten av 90-talet.

Geta; För mig var det allt eller inget eller snarare allt. Något annat var inte möjligt.
Räknade telefonsamtalen från mamma en vanlig dag...17 samtal. Det fanns säkert dagar när det blev det dubbla. tror däremot inte att det någon dag var speciellt mycket färre.
Varför håller jag på och ältar det här? Det blir ju inte bättre för det.
Det jag skulle önska om det hade varit i dag är att inte mamma skulle ha haft vårdnaden eller för den delen umgängesrätt under min barndom.
Att jag som vuxen fått hjälp och stöd tex från psykiatrin att bryta med mamma. Att få hjälp att se vad det gjorde med hela min familj.
Hjälp att prioritera, hjälp att välja mina barn före min mamma.
Jag hade mycket tidigt kontakt med psykiatrin men på 70-talet fick man inga råd, inget stöd. Terapeuten kunde på sin höjd nicka lite med huvudet och säga "hm". Jag ger inte ett skit för den tidens terapi. Oj vad sa jag nu...