Jag kan berätta hur det varit för mej (obs alltså, jag försöker inte pracka på nån nånting, bara berätta hur det var för mej).
När jag var som sämst så hörde jag ibland en lugnande, trygg röst som hjälpte mej, och jag tänkte att det var Gud. Alltså helt annorlunda mot dom "vanliga" rösterna som var skrämmande och onda.
När jag först kom till psykiatrin så visste jag inte om jag skulle våga ta medicinerna dom gav mej eller inte, för jag visste inte vad som var verkligt. Ifall demonerna var verkliga och pillren bara gjorde så att jag inte kunde se eller höra dom, så skulle jag ju vara väldigt illa ute om jag tog medicinerna. Då skulle dom kunna smyga sej på mej utan att jag märkte nånting och sen döda mej. Men då fick jag ett budskap från Gud som var att jag skulle lita på psykiatern och psykologen och ta medicinerna. Så jag gjorde det, fast jag var skräckslagen. Och sen blev det så småningom bättre.
När jag vart dålig sist och fick sjukskriva mej så började färden mot psykos med att minne, nutid och rena fantasier smälte ihop mer och mer. Det krävde större och större mental ansträngning från min sida att hålla isär vad som var vad, och till slut orkade jag inte. Jag bara låg på sängen och allting var som en enda röra, jag visste inte vad som var nu, vad som var då och vad som var framtid eller fantasi, hela tillvaron bara snurrade runt mej som ett stort kaleidoskop eller en våldsam storm. Men till slut hamnade jag så att säga i stormens öga. Helt plötsligt blev allt lugnt, och jag såg Gud. Sen kände jag mej åtminstone tillräckligt bra för att gå upp ur sängen och sjukskriva mej (fram tills dess hade jag gått till jobbet trots att jag blev knäppare och knäppare och fick mindre och mindre gjort), ta kontakt med psykiatrin osv.
