Behovet av närhet

Jag undrar lite hur det har varit för er andra med tillgången till närhet och kärlek när ni växte upp.

För min egen del fanns det inte så mycket närhet att få när jag växte upp. Min mamma har haft väldigt svårt för att ge närhet och jag kan inte minnas att hon någonsin kramat mig.

Detta tror jag är en stor anledning till att jag insjuknat i min sjukdom. Hade min mamma haft förmågan att ge mig en mer kärleksfull barndom med mycket närhet och kärlek så tror jag inte att jag hade haft dom här problemen.
Men jag är inte längre bitter över detta, men jag tror att jag bär med mig en sorg just över detta.


Hur har det varit för er andra?

/ Fredrik

Det verkar även läkande med kärlek, omtanke, närhet och värme.

Jag känner igen mig lite i det du säger. Men sedan tror jag också det varit så att jag själv alltid har haft svårt för närhet. Så har det varit så länge jag kan minnas. Men min mamma har liknande problem.
Jag fick nog mycket av mitt närhetsbehov tillfredsställt av de djur vi hade när jag växte upp. Djur har varit de enda jag kunnat vara nära.
Det är klart att ens uppväxt påverkar en, att det får konsekvenser om man inte fått tillräckligt med närhet som barn. Hoppas att du på något sätt kan hitta närhet i ditt vuxna liv. Det kanske kan mildra lit eav den smärta du känner från din barndom.

Att hålla balansen mellan närhet och avstånds-
tagande är knepigt.
Om schizofreni är ärftligt - kan det inte vara så
att både barn och föräldrar värjer sig för närhet,
fast det är så nödvändigt.
Känslor gör för ont!

Ja det är märkligt, närhet och kärlek som känns så bra. Varför skall man värja sig för det egentligen.
Och man kan ställa positiva krav på någon annan tycker jag, men inte ta avstånd från vederbörande.
Jag tror också att närvaron är oerhört viktig när man växer upp. En förälder kan vara nära en fysiskt men ändå frånvarande i tanken.
Själv har jag haft lite svårt att ta emot kärlek, men jag tror det kommer från min mor som inte varit riktigt känslomässigt närvarande.
Men det som är glädjande är att jag för egen del har lättare och lättare för det där med kärlek. Spärrarna verkar släppa en efter en, även om det inte går så fort som man vill.

mvh Fredrik

Stackare. Jobbigt det låter. Jag hade det bra med min mamma med mkt närhet. Kanske för mkt på ett sätt.
Det jävliga är bara att hon dog när jag var nästan tio, det är mkt svårare utan henne. Jag vet inte riktigt vad jag känner för att hon är borta. Panik, ingen trygghet, lite sånt samtidigt ledsen och inte ledsen, känns tomt och kärlekslöst... Jag vet inte riktigt vad jag känner, en del av mig är nog fortfarande i chock.
Grejen e den att jag fick inget stöd och kärlek eller att nån frågade hur jag mådde när det hade hänt. Jag flyttade till en av mina bästa kompisar och där tog dom inte hand om mig så bra, gick riktigt åt helvete. Där skapades ett kraftigt problem som jag tampas med än idag.
Fyfan. Jag hade så gärna bara velat växa upp med min mamma och få en bra uppväxt och tonårstid. Jag kunde ha haft det så jävla jävla jävla bra med henne, men nej så ska det inte få bli...
Nu springer jag på i livet, grubblar och e stressad och på ett sätt e det så otroligt illa ställt med mig, en del av mig är på botten och har varit det i 13 år, samtidigt som jag kan må rätt ok, på ett sätt.
Skriver av mig lite här...
Hej.