Sjuk mamma

Det verkar som att din mamma mest är en plåga för andra, men att hon annars sköter sig själv.

Geta,

Ja så är det nog. Släkten har dragit sig undan och så, alla verkar typ tröttna på henne tyvärr. Saken är den att det först tog lång tid innan läkarna förstod vad hon hade för sjukdom, så hon åkte in och ut på psyk några gånger när jag var liten. Sedan har hon haft (minst?) 3 återfall, så jag är lite orolig att hon inte kommer ta sin medicin korrekt när hon är helt ensam. Ibland får hon för sig att "nämen jag mår ju bra, jag behöver ingen medicin!" Och sen blir hon lite "speciell"...

Be henne skriva här! Hon kunde nog behöva lite perspektiv på tillvaron! Sidan är ju som gjord för henne att komma hit.

Hej, Lingon01 och välkommen till Viska.

Jag har läst dina olika trådar och förstår att det finns mycket oro i dig för både din och din mors mentala hälsa...?

Jag har schizoaffektiv och har familj med 2 barn (de är stora nu) och jag har fått lite råd från min psykolog om vad man kan göra, både som barn till en psykiskt sjuk förälder och hur jag ska bete mig mot mina barn.

Jag fick en folder från min psykolog på Carema psykiatri som var mest riktad mot barnen. Han bad mig och min make läsa den och sedan ge den vidare till barnen och där stod det om många saker som vi sedan kunde diskutera familjen sinsemellan.

Innan tog barnen väldigt mycket ansvar över mig men det har de slutat upp med sedan vi läste foldern. De ska inte behöva vara "förälder" till sin förälder liksom.

Jag har slutat att ringa dem alltför ofta och det var väldigt svårt i början att inte ha full koll på dem men nu har jag vant mig vid det...

Det är ytterst vanligt att psykiskt sjuka föräldrar fortsätter att ha stenhård koll på sina barn även när de har flyttat hemifrån och det är också väldigt vanligt att de utflugna barnen fortsätter att vaka över sin förälder... Det är oftast som nästan ett kontrollbehov från bägge sidor men det går ju att bryta.

Du hade nog mått bättre över att inte fixa och dona med allt runt din mamma och hon hade kanske mått bättre av att till exempel skriva här eller träffa andra som har det svårt...?

Om du vill så kan du PM:a mig så kan jag skicka denna folder till dig som jag skrev om. Den öppnade verkligen ögonen på oss här hemma, både för mig, maken och barnen.

Ta nu väl hand om dig.

Kram :hjärta

malin71,

Hej! Vad fint du har skrivit Vad glad jag blev att du skrev till mig.
Det har varit oerhört svårt och tungt under min uppväxt: att inte förstå sig på min mamma, att vara rädd för henne och hennes psykoser, att inte kunna lita på henne, att oroa sig för att hon inte ska klara sig själv o.s.v. Som du också skriver så är det nog dessutom ett kontrollbehov som pågår från båda sidor: att höra av sig till varandra, veta vad den andre gör o.s.v. Jag har dock tagit steget att ta avstånd från min mamma då jag fortfarande känner mig otrygg, kvävd av att hon vill veta allt jag gör o.s.v. Numera hörs vi bara via mailen och det känns mycket bättre.

Min mamma har erbjudits många aktiviteter av kommunen för att träffa människor som är i en liknande situation som henne - lider av psykiska problem o.s.v. Men hon hoppar ständigt av dessa aktiviteter och går hellre hemma och gör ingenting, vilket såklart är tråkigt. Vill ju gärna att hon ska träffa andra, nya människor. Angående att hon kan söka sig till denna sida kan vara lite svårt då hon knappt förstår sig på datorer, men kan ju försöka locka hit henne.

Hoppas du och din familj mår bra och har det bra

Kramar :hjärta

Åh, kära du... :hjärta Jag kan förstå på ett sätt att det har varit väldigt tufft för dig. Hoppas att det blir bättre nu när du har börjat med ditt egna liv.

Jag har också haft det svårt hemma när jag var ung, en i familjen är narcissist och jag var alltid rädd för de explosioner som skedde hemma. Att aldrig känna sig trygg är fruktansvärt svårt... Hoppas nu att du finner tryggheten inom dig själv och med dem som du har runtomkring dig.

Varma kramar till dig. :hjärta