Depression efter psykosperiod

Ja, jag tror du är ganska rätt ute, du är extremt käsnlig skulle jag säga, på en sårbarhetsskala skulle du nå väldigt högt.

O det är detta du nu åter måste klara...

Hej Isa-Alise! Vän av ordning vill påpeka att innan du tog Abilify så tog du ingen neuroleptaika, hur skulle du då ha varit utan känslor?
Jag tror det beror på att när du inte hade medicin i kroppen, så var du rakt inne i en psykos.
Då gick all kraft åt att för att bara överleva psykosen. Nu när du tar Abilify, så tror jag att du fått mera tid över till att tänka på hur du egentligen mår.
Då får också känslorna ett större spelrum och du tvingas att ta itu med dem.

Kan bara säga att du är inte ensam om att ha känslor, som träder fram.

De som har schizofreni, om dem sägs det att de saknar en del känslor, men det tycker inte jag.
Vi avskärmar oss från känslor, det är ett sätt att överleva psykoser.
Jag tror att den som har sjukdomen faktiskt har så mycket känslor att vi inte vågar ta fram dem.

Klokt skrivet nissegossen och alla andra!

Jag vet inte om det för min del varit just abilify som tog fram mina känslor.... jag hade mycket känslor innan med, med zeldox. Ville bara förtydliga.

Eli, Eli, lema sabachtani!? (vilket betyder; Min Gud, Min Gud varför har du övergivit mig) Så ropade Jesus när han hängde på korset.

Han ropade än en gång med hög röst och gav sedan upp andan.

Jag tror det är symtomatiskt för oss alla, att vi har upplevt oss ”be” ”svikna”.
Jag har kommit underfund med att alla dem jag har öppnat mig själv totalt för, att de har förr eller senare svikit mig, i alla fall upplever jag det så.

Jag ser det som så, att den ultimata besvikelsen inte är av denna världen, utan i den stund vi upplever det som så, att han som är kärleken personifierad sviker oss. Detta sitter så djupt i själen hos mig att det troligtvis går tillbaka till det liv som var förra existensen.

Jag vet inte, men traumat har följt mig igenom hela livet. Är det någon mer som upplever det så?

Det du skriver om Nissegossen att bli övergiven
av sina vänner har hänt mig flera ggr.
Att ena stunden vara de bästa vänner och i andra
stunden bli hånad.
När konstellationen ändras så kan ens vän bli
medlöpare när drevet går.
Det behövs hela tiden offer i samhället att lägga
skulden på.
Nu för tiden blir jag inte så förvånad när det händer
utan kan ställa till ett sjusärdeles bråk.
Det du skriver om att ha spärrar. Jag har märkt att
mina spärrar har minskat och har kanske inte slagit
till någon på käften men nästan.